I Englands öppna åkte Wang Liqin ut i första omgången mot Apolonia, Kina - Portugal 0-1. Sedan fortsatte han med att besegra den i mina ögon överskattade Yang Zi från Singapore. Andrej Gacina skickade hem Oh Sang Eun från den konservativa konservburk vi kallar de brittiska öarna. Monteiro övermannade blogghelgonet Joo Se Hyuk. Och kanske värst av allt, Gnäll-Jens slog ut den i mina ögon överskattade Gao Ning från Singapore (jag har inget emot Singapore, jag tycker bara att deras två högst rankade spelare har en förmåga att sno åt sig billiga rankingpoäng i små Pro Tour tävlingar och få en oförtjänt hög ranking - nu har ju de båda dalat men de smet in i OS lite orättvist och Gao var som bäst uppe på Top 10).
Börjar européerna hitta små, små sprickor i det asiatiska väldet?
Förmodligen inte, det handlar nog snarare om att de stackars asiaterna drabbats av öarnas täta höstvemod och suttit och grubblat för många timmar vid Themsens flodbank, blickandes upp på alla människor som stressar fram över Battersea Bridge...
"...to their failures
To their bordoms
To their husbands
And their wives
who are carving them up for dinner
before they even arrive"
Inte lätt att gå in och dominera matchen med ett resolut forehandattackspel, väsa backhand på uppstuds eller spika igen på defensiven efter det. Världen vänds liksom upp och ner när man suttit och blickat ner i det svarta vattnet och känt djupets och den dyiga bottnens dragningskraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar