5. Dylan reser hundra år bakåt i tiden

I mitten av 60-talet var Dylan av det coolaste, hippaste som jorden hade att erbjuda. Hans kläder, hans stora hår, hans solglasögon, han var som en utomjording, han var flera mil från alla andra. Och musiken kom från samma plats, från framtiden, musiken på Blonde on Blonde (1966), texterna, liveframträdandena med The Band. Samtiden kunde inte förstå honom, det var först långt senare som erkännandet kom på riktigt, som omvärlden förstod.

Ett år senare, bara ett år senare, släppte Dylan John Wesley Harding (1967). Han hade då flyttat ut på landet, försvunnit totalt från rampljuset, blivit familjefar och de randiga kostymerna och solglasögonen var utbytta mot praktiska, oömma kläder och en enkel hatt. Hans skapelser som året innan hade kommit till oss från framtiden kom nu istället ikapp oss från dåtiden. Den tidigare drogosande, abstrakta, drömlika, hallucinerande poesin på Blonde on Blonde byttes mot de enklaste berättelserna om rätt och fel, moral och hårt arbete, bibliska visioner, mysiga hemmakvällar, åkrar, laglösa, luffare, immigranter och godsägare i sann Vilhelm Moberg anda.

Hans språk var helt annorlunda, ålderdomligt, istället för inledande rader som:

"Nobody feels any pain, tonight as I stand inside the rain"

började låtarna nu med rader som:

"I pity the poor immigrant, who wishes he would have stayed home"

och

"As I went out one morning, to breathe the air around Tom Paine's
I spied the fairest damsel, that ever did walk in chains"

Musiken bestod av ett tystlåtet trumset, en mumlande bas, Dylans akustiska gitarr och hans munspel som skrek ut immigrantens och luffarens vemodiga klagan. Skivan är så tystlåten, så enkel, så avskalad, det låter som den är inspelad 1867 istället för 1967. Det är inte svårt att sätta sig in i den chock detta innebar för alla Dylanfans. Jag erfor den själv då jag införskaffade skivan och det tog lång tid innan mina öron började upptäcka dess storhet.

Att göra en sådan helomvänding och ändå bevara personlighet, karaktär, all skönhet och briljans i musiken, att inom så kort tid göra två hyllade mästerverk inom två så brutalt skilda områden visar på en genialitet så gränslös och omvälvande att jag faktiskt blir tårögd av vördnad och tacksamhet när jag tänker på det.