Jag var så mycket äldre då, jag är yngre än så nu

Jag har märkt en personlig utveckling som går åt det mer barnsliga, okultiverade hållet. Till skillnad från mitt tidigare jag som kämpade sig igenom Myten om Sisyfos av Albert Camus och lämnade krogen i protest då husbandet spelade Sommaren är kort, sitter jag nu och tittar på Idol.

Det kan ju ses som en allvarlig form av fördumning eller konformisering men jag ser det mer som ett viktigt led i mognadsprocessen. Den tidigare så svart-vita världen som jag tog mig fram genom med en kompromisslös principfasthet har nu börjat gråna en aning medan jag samtidigt släpper det hårda greppet om några av de mera överflödiga principerna.

"Crimson flames tied through my ears
Rollin high and mighty traps
Pounced with fire on flaming roads
Using ideas as my maps"

Denna påstådda utveckling kan te sig en aningen motsägelsfull då jag använder just den här bloggen för att stimulera mina mer omogna, svart-vita sidor. Men kanske är det också just tack vare bloggen som en mer allmän personlig utveckling kunnat träda i kraft.

Anledningen till att jag babblar om allt detta (det här är ju egentligen ingen berätta-om-mig-och-min-shopping-blogg) är att Dylan skrivit en låt som säger exakt det här (en eloge till alla er som redan sitter och nynnar på den). Han gjorde det när han var 22-23 år gammal, den heter My Back Pages och är helt fantastisk.

"Half-wracked prejudice leaped forth
Rip down all hate, I screamed
Lies that life is black and white
Spoke from my skull. I dreamed
Romantic facts of musketeers
Foundationed deep, somehow.
Ah, but I was so much older then,
Im younger than that now."

Han tar där avstånd från sina s.k. "protestsånger", sitt högmod och sin tidigare så hetsporriga, kompromisslösa framtoning. Har man väl hört My Back Pages är det inte svårt att förstå Dylans idiotförklaring av alla fans och journalister som plågade honom med frågor och krav på hans politiska engagemang och protestsånger i decennier därefter. Allt fanns ju där i texten.

"In a soldiers stance, I aimed my hand
At the mongrel dogs who teach
Fearing not that I'd become my enemy
In the instant that I preach"

Jag minns att My Back Pages var en av de första gångerna som Dylans uppriktighet, klarsynthet och vältalighet genom sina texter drabbade mig med full kraft. Sedan dess har det hänt många fler gånger.

Man skulle kunna säga att det är så här det fungerar att vara jag. Allting kretsar kring Dylans skapelser. Fast man skulle också kunna säga att Dylans skapelser kretsar kring allt, så slipper jag hänga ut mig själv som en fanatisk Dylanoman.