Idiotvind bjuder idag, lite generöst, på en personlig vardagsanekdot och hoppas att den roar er lika mycket som det roade mig.
Färdandes hemåt längs en cykelbana som löpte likt en nervbana genom höstmörkret överröstades plötsligt Dylantonerna jag hade i öronen av ett brak och en duns. Det var en cyklist några meter framför mig som blivit påkörd av en bilist. Redan på andra försöket lyckades han dock ragla sig upp i en stående ställning och såg ut att ha klarat sig dugligt.
Det måste ha varit någon form av nybörjar-stads-cyklist som räknade med att bilisten skulle lämna företräde för cyklarna som kom cyklandes på cykelbanan bilen försökte korsa. Nu har han i alla fall lärt sig att så jobbar inte bilister. Hade jag cyklat konsekvent efter gällande företrädesregler hade jag blivit påkörd varje dag. Samtidigt finns det ju många cyklelfån som förtjänar att bli påkörda med jämna mellanrum. Men nog om det.
En förbipasserande förälder såg i denna olycka ett gyllene tillfälle att genom ett avskräckande exempel uppfostra de båda mycket små barnen han var ute och spatserade med i gammalt hederligt trafikvett.
- Se nu hur det går när man inte ser sig för efter bilarna, sa han och tog alltså inte alls hänsyn till gällande väjningsregler. Barnen verkade dock inte alltför avskräckta och svaret kom snabbt:
- Han är ju inte död ens.
En kommentar av en sådan kaliber förtjänar egentligen att få avsluta min lilla vardagsanekdot. Men det känns inte helt rätt att undanhålla faderns följande kommentar så jag måste ge er den också:
- Nä, men han kunde ha dött.
Faderns totala brist på medlidande för den påkörda cyklisten kryddas här i den sista kommentaren med ett litet stänk av besvikelse över att han klarade sig så bra som han gjorde. Ett blodigt lik på cykelbanan hade nog haft en betydligt bättre effekt på sönerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar