Även om jag krupit tillbaka in i min idylliska bloggbubbla så betyder inte det att äckliga individer som den där Jimmie "Babyface" Åkesson går säkra. Jag kan ju fortfarande attackera honom på min blogghemmaplan.
För några dagar sedan skrev han en debattartikel om "kultureliten" som, enligt honom, håller vår nation i ett strypgrepp. Åkesson menar att den här "kulturradikala eliten" hånler åt "verklighetens folk" som föredrar Allsång på Skansen medan de själva "är mer intresserade av tjeckisk operett".
Jag hade lite svårt att hänga med till en början. Jag vet liksom inte riktigt vad det är för bild Åkesson har av kultureliten, jag vet inte ens vad en kulturelit är eller om det överhuvudtaget existerar en sådan. Men att intressera sig för tjeckisk operett låter ju inte så sabla radikalt i alla fall.
Men så insåg jag, när jag läste det där om allsången; det är ju jag som är kultureliten. Jag och alla andra som hånskrattar åt alla allsångsfånar som får ett enfaldigt leende i ansiktet, klappar händerna och sjunger med så fort de hör en trallvänlig melodi till en text om svensk sommar. Men vi lyssnar inte på tjeckisk operett, vi lyssnar på Bob Dylan och Nick Cave och massa annan musik som säger något och som känns.
Så här är jag Jimmie! Jag kan vara kulturelitens ansikte för dig. Låt mig vara din mardröm, din fiendes ansikte. Min blogg är kulturelitismens hovsal. Jag avskyr allt möjligt simpelt, vanligt svenskt som "verklighetens folk" gillar; dansband, Carola, melodifestivalen, Tomas Ledin, Gyllene Tider och allsång. Bränn allt i stora bokbål i en radikal kulturrevolution! Jag är för stor för sån dynga, för belevad, för kultiverad, jag står över "verklighetens folk". Elitist, javisst! Jag är allt som tar mig längre ifrån dig och den bild av Sverige och "verklighetens folk" som du vill klumpa in mig i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar