Idag har jag lyssnat på så mycket Neil Young att snart kommer hans klara stämma ringa i mina öron likt tinnitus. Ett ganska tilltalande scenario. Jag har lyssnat genom hela Neil Young-boxen (Neil Young Archive Vol. 1; 1963-1972) som var en fin och generös födelsedagspresent från mina kloka föräldrar.
Jag har konstaterat att Neil Youngs första decennie är utmärkt höstmusik. Fast inte alls på samma sätt som Nick Cave och övrig musik som mer traditionellt klassas som höstmusik. Om Nick Cave är en deprimerande, ensam, kall, mörk kväll i duggregn vid Battersea Bridge, Themsen, London så är Neil Young en sån där kristallkar höstdag med isblå himmel och virvlande röda och gula lönnlöv när det känns som om luften aldrig varit renare och det känns som att man kan andas på riktigt för första gången.
Det är på hösten jag känner mig som hemma. Visst är den populära sommaren trevlig på många sätt och vis men jag känner mig som en turist. En årstidsturist. Inget är som det egentligen ska vara, allt är tillfälligt och nästan falskt och tillgjort och ingen musik passar. Men när löven gulnar, mörkret växer och temperaturen sjunker, då faller allt på plats igen. Sjöar av underbar musik ackompanjerar sinnesstämningen och plötsligt blir allt så mycket mer mer ärligt och på riktigt.
4 kommentarer:
Låter som detta kan komma från uppträdanet på Massey Hall 1971.
Totalt korrekt!
Först och främst, grattis på födelsedagen!
Ett oerhört bra val till present av dina föräldrar.
Detta innebär dock att du har pressen på dig att införskaffa de övriga tre tegelstenarna. :)
Tack så mycket.
Det kommer ju fler födelsedagar, nu har de några bekväma år utan presentfunderingar framför sig.
Skicka en kommentar