Äntligen fredagkväll efter en lång veckas slit och det gäller att investera den väl. Jag valde att sätta mig i soffan med en stor tallrik kolhydrater och titta på vad som mycket väl kan vara en av idrottshistoriens mest overkliga vändningar.
Den insatte känner till historien. Dansken Michael Maze möter kinesen Hao Shuai, kvartsfinal i VM i Shanghai 2005. Det sitter drygt 20 000 högljudda och vilt hejande kineser på läktaren. Allt går som på räls för unge Hao, han går upp till en 3-0 ledning - 11-5, 11-8, 11-6. I fjärde går han upp till 10-7 och har tre matchbollar. Det blir 10-9 och Hao lyckas manövrera ut Maze till den grad att dansken sitter på golvet och Hao får en halvhög, kort boll i forehand. Men Hao lyckas med bedriften att missa och hela matchen vänder.
Men det är bara halva historien. "Hur kunde han vända det?" undrar den frågvise. "Genom att ballongplocka" får han som svar. Vid underläge 0-3, 5-9 hamnar Maze långt, långt bak och börjar hissa upp bollarna mot taket i Shanghai Indoor Stadium, Hao missar precis som vid två liknande tillfällen tidigare i matchen. Bollen efter - samma sak igen. Strax därefter, vid underläge 8-10 är han där igen och Hao vräker in smasharna för att förvalta sin andra matchboll. Men samma sak, miss och kameran visar den kinesiske coachens ansikte som uttrycker skräck, chock och vanmakt.
Resten av matchen är mer eller mindre en defilering av dansken mot en knäckt, desillusionerad kines. Maze mer eller mindre söker efter tillfällen att få gå bak och fiska upp bollarna mot taket och det slutar likadant varje gång. Hao Shuai har inget svar, ingen lösning, grenen är så total, så kompakt. Hao har trätt på en vante stor nog att täcka hela Lovikka.
Jag var själv där, i pingisens hjärta, jag satt där på läktaren och såg det allsmäktiga Kina, världens överlägsna pingisnation ballongplockas ut av en dansk. Mazes segervrål efteråt är underbart, de tomma kinesiska ansiktena är plågsamma att skåda. Ens inre är ett slagfält mellan medlidandets humana trupper som vildsint attackeras av rödvita, segerrusiga styrkor. Och mitt i slagfältets kaos springer ens förstånd panikslaget runt och försöker förtvivlat samla ihop allt han trodde att han visste.
När får vi se något sådant igen, i någon idrott?
1 kommentar:
Idrott när det är som bäst!
Skicka en kommentar