Bob Dylan är av judisk härkomst. Hans farfar Zigman Zimmerman föddes i Odessa 1875 men emigrerade till USA år 1905 till följd av kraftiga antisemitiska strömningar i Ryssland. Hans sonson Robert Zimmerman, mer känd som Bob Dylan, har alltid verkat väl bevandrad inom den religiösa litteraturen och de bibliska referenserna har i alla tider funnits i hans texter. Dock tycktes han ha ett sunt, förnuftigt och verklighetssinnat förhållande till religionen.
Hans presentation av Masters of War under en spelning i Town Hall, New York den 12:e april 1963 ger en liten bild av vad jag försöker säga:
"I don't mind the ten commandments, I believe in the ten commandments. The first one; "I'm the Lord, thy God" is a great commandment if it's not said by the wrong people."
Men i slutet av 70-talet gick allt snett. Det här är den svartaste fläcken i min Dylanbevandring och jag vill helst inte prata om det. Men Dylan konverterar från judendomen och blir någon slags baptistvän med Jesus som sin bästa vän. Hans konserter blir gospelliknande väckelsemöten och han skriver texter som:
Saved,
And I'm so glad.
Yes, I'm so glad,
I'm so glad,
So glad,
I want to thank You, Lord,
I just want to thank You, Lord,
Thank You, Lord.
Jag vill verkligen inte prata om det här, det är hemskt. Den religiösa nojan försvann så långsamt bort ur hans musik och texter tills den tillslut återtog ungefär samma roll som den gjorde före hans otäcka religiösa förfall. Ingen julskiva kan någonsin jämföras med den chock som detta kapitel av hans karriär innebar. Inte ens om han spelar in julklassiker med Christer Sjögren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar