Tillbaka i den så mycket behagligare bloggverkligheten, tillbaka i Nick Caves London. Hans mångsidighet har redan diskuterats här och inte minst hans mer morbida och brutala sida har tillåtits briljera i O'Malley's Bar del 1, 2 och 3. Nu är det hans mest stilla vemodiga och deprimerande sida som lagt sig likt en tjock dimma i lägenheten.
Han sitter vid Themsens flodbank med de mest nattsvarta tankar krypandes och krälandes inombords och med konstnärens begåvade penseldrag målar han upp sin sinnesstämning.
"I started thinkin' about London
How nothing good ever came from this town
and if the Thames weren’t so filthy
I would jump in the river and drown"
Det är precis vad som diskuterades här om dagen. Nick Caves egna London, och nu är det mörkare, kallare och ensligare än någonsin. En kall vind blåser under Battersea Bridge och lyriken såväl som musiken växer, staplas på vartannat, kulminerar, mollackorden hamras ner med fastare fingarar för varje vers som går och crescendot nås då han vänder blicken upp mot alla människor som stressar fram över den gamla bron.
"Hear the ancient iron bridge
And listen to it groan
with the weight of a thousand people
Leavin' or returning home
To their failures
To their bordoms
To their husbands
And their wives
who are carving them up for dinner
before they even arrive"
Hade jag haft en sån där brittisk trenchcoat på mig hade jag dragit åt den långt upp i halsen för höstens fuktiga kyla kryper långt in i själen då Caves melankoliska toner dämpar den nyss så uppbrusade stämningen. Blicken vänder sig åter igen till det svarta, iskalla vattnet.
"Now look there just below the water
See the saviour of the human race,
with the fishes and the frogs,
Has found his final resting place
Don't be afraid
Come on down
I'm just sittin' here
Thinking loud"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar