Caves London

Nick Cave inleder Brompton Oratory med ett bibelcitat:

""Up those stone steps I climb
Hail this joyful day's return
Into its great shadowed vault I go
Hail the Pentecostal morn"

The reading is from Luke 24
Where Christ returns to his loved ones"

Fast jag har letat i Lukas: 24, jag har lagt beslag på en gammal släktklenod till Bibel tryckt 1934, men jag hittar inte det där stycket ordagrant, hittar inget skrivet med en sådan bländande poesi. Men det stämmer onekligen att Lukas: 24 handlar om Jesus uppståndelse.

Brompton Oratory är också namnet på en katolsk kyrka, The Church of the Immaculate Heart of Mary, belägen i London. Berättaren i texten tycks vandra kring i kyrkan, den sakrala stämningen vilar likt ett flera tusen ton tungt kyrktak i välvd marmor över låten men berättaren, som jag är övertygad om är Nick själv, konstaterar där bland alla apostlar i sten att ingen religion kan få honom att känna lika starkt som avsaknaden av hon som lämnat honom gör.

Vad jag egentligen hade tänkt säga var att det är mycket London i Nick Caves lyrik, men jag spårade ur redan innan jag hann börja säga det. Men det är inte bara London i största allmänhet, utan ett särskilt London. Ett Caveianskt London, vi får se London ur Nick Caves ögon. Vad han visar är en mörk, stillsam, vemodig baksida av den stora världsmetropolen. Det finns inget Picadilly Circus, inga ståtliga vakter i enorma, håriga hjälmar och absolut ingen O2 arena i Nick Caves London.

Det känns som att Nick Cave blottlägger mångmiljonstadens uråldriga, ensamma själ. Det må låta vansinnigt fånigt allt det här, men det är i dessa banor tankarna vandrar en regnig höstmorgon då Boatman's Call (1997) är lika viktig och klockren som mina långa nabbar är när jag ska returnera mycket överskruv. Och det här inlägget var egentligen bara tänkt som en liten inledning till inlägget om Caves verkliga Londonepos. Så det kommer mer...