3. Dylan blir en redneck

Dylan var under 60-talet nyskaparen som omkullkastade gammal traditionell musik. För den nya generationen som höll fast vid Dylanmyten och hans fantasifulla kreationer var countrymusiken något fult som representerade det konservativa, inskränkta, den amerikanska redneck-högern. Då släppte Dylan Nashville Skyline (1969).

Vad hade hänt med hans röst? Var det verkligen Dylan som sjöng? Kunde han verkligen sjunga på riktigt trots allt? Var var den nasala, den hesa, den oskolade, den utdragna rösten som lett en hel generation genom det omvälvande 60-talet?

Ur högtalarna strömmade en varm, fyllig, mjuk röst som vem som helst kunde älska. Och den sjöng de mest banala, simpla kärlekslåtarna. Skivan var ett renodlat countryalbum med ett omslag som visade ett glatt, pojkaktigt ansikte.

Ingenting som tidigare känneteckan Dylan fanns längre kvar. Borta var det aviga, suddiga ansikte som prydde Blonde on Blonde (1966). Borta var de abstrakta texterna som skingrades likt rök om man greppade efter dem, borta var nyskapandet, borta var budskapen, borta var poesin. Av talesmannen för den nya generationen fanns inte ett spår kvar.