Det sura Sverige

I en krönika förklarar Fredrik Virtanen att han delar in alla artister i två kategorier, glada och sura. Underbart. För enkelhetens skull och för könikans skull, är det en utmärkt indelning. Thåström, Lars Winnerbäck, Ulf Lundell och Kent - alla är de sura enligt Virtanen. Per Gessle, Carola, Peter LeMarc, Agnes och Olle Ljungström är glada. Schlagerartister och dansbandsartister är i allmänhet glada. Det finns någon lag på det tror jag.

Virtanen menar att i Sverige är de sura störst, vi har älskat våra sura artister ända sedan Strindbergs dagar. Jag kan ju inte annat än att känna mig manad att begära ordet här. Jag är ju trots allt ett maniskt fan till de sura och buttra, de ljusskygga och aviga. Men varför är det så bra med surt?

Kanske är det för att jag själv är sur och att jag därför lättast känner igen mig i sura medmänniskor samtidigt som jag känner en spontan motvilja och ett visst mått av illamående inför de artister som med glada, käcka leenden poserar i färgglada klädesplagg och pratar och sjunger om hur härligt det är att leva. Självklart, så måste det vara.

Kanske är det också därför att för mig är musiken större än artisten och därför vill jag inte ha några mediakändisar som blir större än sin musik. Carola, till exempel, är mer känd än sin musik. Det beror dels på att hon är en urusel artist men också därför att hon ställer upp i allt från intervjuer i typ ICA-kuriren till något inredningsprogram på trean. Så skulle aldrig de sura göra. De tar sitt artisteri på allvar. De värker ur sig sina kreationer, släpper dem för allmänheten att ta del av och kryper sedan tillbaka till sitt skuggiga hörn och låter musiken tala för dem. Det hade varit mycket svårare, för att inte säga omöjligt, att beröras av Thåströms Långbort ifall man samtidigt såg honom i Kändisdjungeln, laga mat med Mat-Tina och i ett bildreportage i Hänt Extra från hans solsemester i något kändis-semester-paradis.

Egentligen kanske det inte behöver analyseras djupare än så. Kanske räcker det med att säga; "jag är svensk, jag är sur, ge mig sur musik". För vi vill alla ha musik som stämmer överens med vår sinnesstämning, de glada vill ha glad musik, de sura vill ha sur musik. I Sverige är vi sura, i alla fall vi med någon form av självaktning.

Eller som Virtanen avslutar: "Sura är vi. Sura är våra största artister. Surt är Sverige. Hurra."