Jag har inte gjort det på länge. Väldigt länge. En sak slår mig. Säga vad man vill om Bruce Springsteen, han slog huvudet på spiken då han sa: "Dylan is besides everybody else". Det går liksom inte att sätta in honom på en rankinglista. "Bättre än honom", sämre än henne", "ungefär som dom", "påminner om honom". Inget sånt funkar på Dylan.
Som Clinton Heylin sa: "There's Dylan and there's everybody else".
Många av dom där andra är väldigt bra, de flesta är dåliga, det stora flertalet är urusla, men det finns ändå många, många fantastiskt bra. Som Tom Waits. Eller Nick Cave. Men ingen är Dylan.
Fast min åsikt räknas inte längre. Jag är ju ett Dylanfan, så jag är partisk.
Men-asså-hallå-det-är-ju-typ-orättvist-jag-menar-typ-man-måste-ju-liksom-börja-nån-gång. Jag föddes ju liksom inte som Dylanfan. Bob är ju inte min farbror, eller f.d. granne. Jag var hårdrockare. Dödsmetall. Gärna en blandning av Death Metal och Thrash Metal. Slaughter of the Soul (1995) med At the Gates, så skulle det låta. Eller Deathrace King (2000) med The Crown. Ojojoj. När jag var 20 kunde jag kanske nämna 5 Dylanlåtar.
Men så tänkte jag; "Den där Dylan borde man kolla upp, han verkar ju ha påverkat det mesta." Så jag beställde hans två första skivor.
Och, som man brukar säga, på den vägen är det. Nu sitter jag här med dryga 60-talet skivor, 30 GB, böcker, filmer, tröjor och tavlor. På två år, det är helt sant, lyssnade jag inte på något annat än Bob. Albumen köptes hem i kronologisk ordning. När jag tillslut satte i en icke-Dylanskiva i min nu avlidna CD-spelare, då kände jag mig som en förrädare mot Bob.
Det är vad som väntar oss alla som öppnar oss, gör oss mottagliga och släpper in vår Herre Bob. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar