Dylan Top 100: 3

3. Desolation Row (Highway 61 Revisited, 1965) [4]
Medan A Hard Rain’s A-Gonna Fall bjuder på en resa genom apokalyptisk framtidsvision erbjuder Desolation Row en svindlande apokalypsresa genom den västerländska kulturens surrealistiska sagovärld. Vad den där ”desolation row” egentligen är för någonting kommer debatteras till vi slutligen möter vår apokalyps, men de flesta kan enas om att det rör sig om en gata, en fantasisvindlande och illusorisk boulevard men samtidigt född ur och lika oskiljaktig från vår verklighet som en spegelbild.

Vad som händer där på ödeläggelsens gata får vi heller aldrig riktigt något grepp om. Den Robin Hoodförklädde Einstein var en gång i tiden berömd för att spela sin elektriska fiol där, Ofelia sneglar in där medan Askungen går och sopar upp längs gatan. Den gode samariten klär upp sig för att gå på karneval på ödeläggelsens gata medan Casanova straffas för att han varit där.

Det finns flera hyllkilometer skrivna om versernas innebörd, alla gör de sig mer eller mindre skyldiga till att ”shovel the glimpse into the ditch of what each one means”. En del är långsökta bortom synhåll, andra löjligt förenklade. Vissa är fascinerande, som då raderna “Praise be to Nero's Neptune/The Titanic sails at dawn/Everybody's shouting/’Which side are you on?’” kopplas till deras gemensamma nämnare – orkestern som spelade medan Titanic sjönk och Nero som spelade fiol medan Rom brann. Andra är ganska givna, som inledningsversens ursprung i en händelse i Dylans hemstad Duluth då tre män lynchades 1920 och där det faktiskt såldes ”postcards of the hangin’”.

Västvärldens litteraturhistoria löper som ett nätverk av röda trådar genom texten. Titeln har genom vilda gissningar kopplats till Kerouacs Desolation Angels och Steinbecks Cannery Row, Ezra Pound och T.S Elliot slåss i Titanics kaptenshytt, versen om midnattsagenterna med sina hjärtattacksmaskiner osar Kafka, Shakespeares karaktärer rusar in och ut ur verserna likt skådespelarna i en fars.

Men det gäller att inte fastna i fascination över persongalleriet och fantasifyrverkerierna. Då riskerar man missa hur allting berättas genom de mest vältaliga och slående formuleringar. Aldrig har väl en karaktär beskrivits mer levande än:”Cinderella, she sems so easy/’It takes one to know one’ she smiles/and puts her hands in her backpockets/Betty Davis style”.

Men det gäller att inte fastna i fascination över persongalleriet, fantasifyrverkerierna och det litterära språket. Då riskerar man missa att alla de små bisarra berättelserna faktiskt berättar så mycket om samtiden. Dylan fnös då hans ”protestsång” With God on our Side kom på tal och sa att Desolation Row säger mer i en rad än vad hela With God on our Side förmedlar i sina nio verser. Det finns en likhet med Hard Rain; förfallet, undergången och ödsligheten är ständigt närvarande. Men Desolation Row går mycket djupare. Religionen, psykologin, människors mest fundamentala värdegrunder, allt finns där för den som är beredd att lyssna.

Men det gäller att inte fastna i fascination över persongalleriet, fantasifyrverkerierna, det litterära språket och dess mening. Då riskerar man missa den fantastiska musiken. Dylan har komponerat en hypnotiserande melodi som han outtröttligt frammanar och bredvid sig har han Charlie McCoy som med sina strängar broderar och smyckar sången med de mest ljuvliga slingor. Men värst av allt, allra värst är Dylans två helt furiösa munspelssolon som briserar som en blixt från en klarblå himmel efter att nio verser tålmodigt staplats på varandra. Dylan spelar munspelet som en demon, som om det inte fanns någon morgondag.

Och så då den sista versen, insprängd mellan de två munspelskavalkaderna, där berättelsen övergår i jagform och vi får höra den alienerade och uttråkade berättarens dräpande hälsning:

All these people that you mention
Yes, I know them, they’re quite lame
I had to rearrange their faces
And give them all another name
Right now I can't read too good
Dont send me no more letters no
Not unless you mail them
From Desolation Row

Desolation Row får oss inte att förstå hur långt Dylans genialiska begåvning sträcker sig, den får oss bara att förstå att den sträcker sig långt, långt bortom vår fattningsförmåga och när den andra munspelsexplosionen tonar ut lämnas man alltid med en känsla av att man just upplevt någonting väldigt storartat och unikt.


Bob Dylan - Desolation Row Live (1966)