Dylan Top 100: 2

2. Mississippi (Love and Theft, 2001) [9]
Jag har svårt att finna orden för Mississippi. Men ibland kan man få en förståelse för storheten hos ett verk genom att se vad det inte är. Dylan hade Mississippi klar för Time out of Mind 1997 men eftersom han och producenten Daniel Lanois inte kom överens om hur den skulle låta kom den aldrig med på albumet. Istället gav han låten till det hängivna Dylanfanet Sheryl Crow.

Lyssnandes på hennes version kan vi konstatera att hon och kanske hennes hitmakarproducenter sökt efter styckets inneboende melodi likt blodhundar. När de hittade den spikade de upp den vid ingången och målade den i neonens alla färger. Resten av innehållet fick anpassa sig så gott det gick, orden har lindats in i gladpack och packats tätt för att inte stöta sig med melodin.

I Dylans Mississippi som släpptes ett par år senare står orden i centrum. Låten är som ett vidsträckt landskap och melodin är, om ni tillåter poesiandet och den billiga anspelningen på titeln, inte mer än en flod som rinner igenom där någonstans. Musiken finns där som en stabil grund men det är orden som driver låten framåt och plockar upp melodin.

På typiskt Dylanvis finns det ingen refräng, däremot en återkommande fras. Mississippi består av tolv fyra-raders-verser indelade i tre likadana avdelningar. Först två stilla, taktfast lunkande verser som går över i en tredje vers där musiken och Dylans röst lyfter innan den fjärde versen tar ner alltsammans på jorden och så börjar processen om. Det är allt. Inga solon, inga catchiga refränger, inget intro, inget outro. Dylan börjar sitt berättande direkt och musiken stannar omedelbart då den tolfte versen är klar. Som om Dylan ville visa att det bara det här han ville säga, utan konstigheter.

Magin ligger i den vansinnigt behagliga, vaggande takten som får lyssnaren att önska att det fanns 30 verser till. Den ligger också i sättet låten vaknar till liv i varje styckes tredje vers, musiken slår ut och Dylans röst får en extra gnista. Men mest magi finns i texten.

Det finns ingen möjlighet att ge sig in och prata om budskap, handling eller någon form av analys av raderna. Inga ord kan förklara orden, det finns inga andra ord än de Dylan använder som kan beskriva vad som sägs, enda sättet att skriva om Mississippis text är att citera.

Det finns så många rader i Mississippi som på egen hand är mer betydelsefulla än de flesta artisters hela karriärer och för varje gång man lyssnar träffas man av en ny rad. Vissa av raderna väcker en enorm respekt och tillgivenhet för Dylan som person. Det finns något helt förgörande vackert i att tänka sig Dylan med pennan i hand, efter alla dessa omtumlande decennier, skriva ner en rad som; ”I know that fortune is waiting to be kind”. Eller hur han sentimentalt blickar bakåt med så mycket värme; ”I got nothing but affection for all those who have sailed with me”.

Orden bara rullar fram, det är som om det bestämdes någon gång i begynnelsen att de skulle sättas ihop på just det här sättet. Raderna följer varandra så logiskt att det känns som om man kan dem utantill redan första gången man hör dem. Och allting levereras av den mest fantastiska av röster. Dylan har en så unik förmåga att ta vara på varje ord och stavelse som om det var jordens sista andetag. Och Mississippi förtjänas inte att sjungas på något annat sätt.