25 års jubileum

Nu är jag en dag försenad. Hur som helst, så här skrev en läsare här på bloggen igår:

"Tänkte bara påminna om att det är den 2 augsuti idag. 25 år sedan Imperiets livespelning i Västerås. I tio års tid har jag lyssnat igenom spelningen på varje årsdag. Många låtar som får nya dimensioner. En bagatell som "vad tror du hon vill ha" lyfts till oanade höjder. Roadhouse Blues framförs med sån ursinnig kraft att halva Västmanlands energibehov kunde ha täckts långt in på 90-talet om någon kunnat fånga upp urkraften. Och den kanske absoluta höjdpunkten är de första 10 sekunderna av "Blå himlen blues", det där gnisslet som spricker ut i ett så oerhört sorgset vemod att man tror att hela världen just gått sönder och väntar på en läkande hand."

- Benke

Själv har jag, tack vare föräldrar som förstod att rätt musik var viktigare för uppväxten än välling och vantar, växt upp med Imperiets 2:a augusti på LP-skiva och albumet är mig lika bekant och kärt som mina fötter. Bilden ovan visar släktklenoden som varit i familjens ägo sedan den 12:e februari 1986. Dock skäms jag lite över att jag inte har samma fina och egentligen självklara tradition att varje år lyssna på den 2:a augusti den 2:a augusti.

Just låtarna som nämns ovan tillhör även mina favoriter från den oslagbara konserten. Energin i Roadhouse Blues är omöjlig att värja sig mot, redan från första sekunden blåser den ögonbrynen av samtliga åhörare. Därefter tappar den aldrig i intensitet ens för ett ögonblick. Fred är en annan Imperietklassiker som lyfter två extra nivåer på den 2:a augusti då Thåström under andra halvan öppnar alla spjällen i sin hals och sjunger som bara han kan.

Men Blå Himlen Blues förtjänar ett särskilt omnämnande. Den har likt ett fyrtorn lyst upp och visat vägen under hela min uppväxt. Och då är det just versionen från den 2:a augusti det handlar om. Inledningen kan inte beskrivas bättre än vad den redan gjorts ovan. Avslutningen ger oss en Thåström som förkastar allt vad ord, toner, takter och mänskligt beteende heter. Han river alla väggar som finns mellan människan och musikens hjärta, dess känslomässiga kärnpunkt. Han ylar och vrålar ut råvaran direkt från källan utan översättning eller påverkan av något mänskligt medvetande.

Alla borde ha 2:a augusti. Alla måste ha 2:a augusti. Annars blir jag arg. I fortsättningen lyssnar vi alla på 2:a augusti den 2:a augusti. Överens?