Ovisst även på andra sidan sundet

En intensiv diskussion av högsta intresse har förts under föregående inlägg. Stormande spekulationer om vilket lag Kinas övermänniskor ska skicka till Lag VM. Det är omtumlande intressant, så spännande att jag knappt kan sova, men samtidigt - Kina vinner vilket lag de än skickar. Det handlar bara om vilka som får äran att åka till Moskva och hämta guldet.

Så låt oss skifta fokuset en liten bit österut, över Gula Havets kluckande vågor till det lilla välbeställda Sydkorea. Precis som i Kina pågår där ett generationsskifte av stora mått. Men om Kinas generationsväxling går ut på att världens tre bästa spelare under 00-talet nu lämnar över till världens tre bästa spelare under 10-talet så är det sydkoreanska skiftet av en mer problematisk natur.

Jag vet inte hur stor Bob Dylan är i Sydkorea, men jag kan se framför mig hur Ryu Seung Min och Oh Sang Eun sitter ute medan skymningen rullar in från Stilla Havet och låter sig insvepas i Time Out Of Minds vemod, förbittrade nickar de instämmande till rader som "When you think that you've lost everything/You find out you can always lose a little more" eller "They tell me everything is gonna be all right/But I don't know what all right even means" och så klart (och här tror jag en tår kan skymtas i ögonvrån hos Ryu) "Every nerve in my body is so vacant and numb/I can't even remember what it was I came here to get away from/Don't even hear the murmur of a prayer/It's not dark yet but it's gettin' there."

Lite mer okonstlat sagt; Ryu och Oh har sett sina bästa dagar. (Nu undrar ni säkert varför jag inte bara sa det med en gång, men ni kan ju inte heller se hur jag sitter och ossar för mig själv över att fått in Oh, Ryu och Bob i samma mening.)

Samtidigt som Ryus grodben inte längre är tillräckligt skarpladdade med nitroglycerin för att täcka en potatisåker med forehandväsningar och den nobla Oh Sang Eun, Asiens svar på Samsonov, aldrig nått tillbaka till de ädlaste höjderna efter sin axeloperation kommer en flock unga, hungriga valpar springande och gläfsande över fälten.

Problemet är att det är just vad de är - valpar. Eller sparvar snarare, ja, jag tänker på sparvar när jag ser Lee Sang Su, Kim Min Seok, Jung Young Sik och Seo Hyun Deok. Gudomligt graciösa, lätta, kvicka, skickliga överlevare och fullt kapabla att klara sig i den europeiska fågeldammen men då de stöter på de kinesiska rovfåglarna som glider fram i fulländad elegans men dödlig effektivitet - ja, då blir det bara lite virvlande sparvdun kvar.

Vad jag vill ha sagt, vad jag egentligen vill ha sagt, utan omsvep, är att till skillnad från Kinas otäckt vältajmade generationsväxling finns det ett glapp i Sydkoreas skifte. Lägg därtill en mellangeneration som inte riktigt lyckats leva upp till sina föregångare än och uppdraget att tippa Sydkoreanernas trupp framstår som en minst sagt marig uppgift.

Det är möjligt att de spelar en uttagningsturnering, det gjorde de inför lagturneringen i OS och det gör det hela mer svårtippat. Men jag tippar följande femmanna-trupp:

Joo Se Hyuk - deras enda nuvarande världsstjärna är given.
Ryu Seung Min - är också given med förhoppningen att han ska blixtra till än en gång.
Oh sang Eun - skänker, lugn, trygghet och rutin till truppen.
Lee Sang Su - har flera koreaner före sig på rankingen men segern i Slovenska Öppna gav honom en biljett.
Seo Hyun Deok - känns bara alltid så glödhet.

"Mellangenerationen" har inte varit ute på några Pro Tour sedan augusti och tycks inte proriteras. Kim Min Seok som slog ut Ovtcharov i Slovenien är kanske det allra mest lovande namnet och den nya Oh Sang Eun sägs det, men han är ett år yngre än Deok och två år yngre än Su och får stanna hemma till nästa VM.

För min del får gärna deffmaestron Joo åka till Moskva tillsammans med fyra sparvar.

Kim Min Seok ser livsfarlig ut men får vänta två år till på sin debut i Lag VM?