Idiotvind har fastnat på den koreanska halvön och i sina långsökta ornitologiska paralleller och vill berätta om den koreanska skedstorken med sin majestätiska huvudbonad men sin urfåniga näbb som lever i Sunchonbuktens våtmarker vid koreanska halvöns södra kust. Den är oerhört sällsynt och ordentligt utrotningshotad.
Likheterna med den koreanska forehandslungaren är därför slående. Förvisso förekommer de inte likt skedstorken i gyttjiga våtmarker, men dess utspridning är kraftigt begränsad till de södra delarna av den koreanska udden och precis som skedstorken är deras fortlevnad kraftigt hotad.
Sydkorea har en stolt, makalös tradition av pennfattade, övermänskligt atletiska spelare som anser att rackets backhandsida är totalt överflödig. Två av dem har tagit OS-guld. Av sex möjliga herrsingelguld har den koreanska forehandslungararten tagit två.
De forehandjobbande spänstfenomenen Kim Taek Soo och Yoo Nam Kyu skördade stora framgångar, främst Yoos OS-guld 1988 men arten såg ut att dö ut med dessa två. Då dök Ryu Seung Min upp och med Kim Taek Soo som coach och ett fotarbete som aldrig tidigare skådats erövrade Sydkorea ännu ett osannolikt olympiskt guld. Glädjeyttringarna då de båda forehandslungarna hoppar i varandras famn är det gladaste i pingisens historia.
Artens fortlevnad tycktes tryggad då Lee Jung Woo utan backhand men med ett enormt vingspann och sedvanligt bevingade fötter presenterade sig som Ryus ersättare och började pressa världseliten. Men det verkliga genomslaget har aldrig blivit av och nu sägs det att de koreanska tränarna övergivit spelstilen som varit Sydkoreanernas signum.
En ny generation breder nu ut sig i Sydkorea, en generation som allihop använder rackets bägge sidor, som med glädje spelar backhand och vars forehandattacker mer liknar piskans snärt än diskuskastarens sving ("sparvarna" har de kallats av en ledande pingisskribent). Ska Lee Jung Woo bli den siste koreanska forehandfundamentalisten? Ska den backhand ignorerande spelstilen utrotas?
Det vore en otrolig förlust för pingisvärlden men det verkar inte bättre. Framtiden har länge sett dyster ut för den traditionella pennfattningen, det är koreanerna som stolt hållt fast vid dess ädla värden. Men kanske har evolutionen nu tagit ytterligare ett kliv framåt och bildat ett klimat där den sydkoreanska forehandslungaren inte längre kan överleva.
Den siste grodbente forehandslungaren Lee Jung Woo är nu i 1/8-delsfinal i Qatar. Där möter han landsmannen, sparven Seo Hyun Deok, Xu Xins baneman. Det är ett möte mellan mammut och människa, mellan fax och mobiltelefon, cd-skiva och mp3. Det är bergets hopplösa kamp mot tidvattnet. Kanske vinner Lee idag, men imorgon är han borta. Det är framtiden mot dåtiden, matchen kan sluta hur som helst men har redan en vinnare och en förlorare.
Den siste...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar