Arbetet med att rangordna Dylans 100 bästa låtar pågår för fullt. Det är horribelt. Det är ett Sisyfosarbete. Jag har alltid 101 låtar och varje gång jag lyckas utesluta en kär låt från listan kommer jag på en ny låt som bara måste vara med.
Fördelen med arbetet är att jag får en anledning att fullkomligt vältra mig i Dylans musik. Ikväll slogs jag av hur han spelar på lyssnarens känslor i de låtar från 60-talets början då han angrep missförhållanden och orättvisor. Ibland uttrycker han ett iskallt hat, ibland målar han upp tragedier som väcker lyssnarens djupaste sympati och så finns det låtar som använder humorn som vapen. Som Talkin' John Birch Paranoid Blues där han får en hel konserthall att gapskratta då han förlöjligar sammanslutningen som letade kommunister i USA.
En av de vanligaste fördomarna vi Dylanfans stöter på är att Dylan är en sur, allvarlig gubbe som sjunger politiska protestsånger eller olyckliga kärlekssånger. Inget kan ju vara mer fel. Dylan är en av de människor med en osviklig humoristisk timing som kan få allt att låta roligt om han är på rätt humör, med en livsfarligt vass, tindrande glimt i ögat. Det vet alla som sett en intervju eller presskonferens med Dylan från mitten av 60-talet eller hört Bootlegs Series Vol. 6, Live at Philharmonic Hall 1964.
Här är ett mindre känt litet exempel från 1991 när han tilldelades Grammy Lifetime Achievement Award. Dylan är en humorist. En gåtfull, svårbegriplig och mystisk men mycket rolig komiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar