Dylan Top 100: 91-100

Då var det dags. Det började med drygt 240 nominerade låtar, efter mycket möda återstod det tillslut 100 låtar som sedan efter ännu mer möda rangordnats. Några regler innan första delen av listan presenteras.

1. Inga coverversioner.


2. Endast orginalversionerna räknas. Att ta hänsyn till alternativa inspelningar och liveversioner hade gjort arbetet ohanterligt.

Låtarna presenteras med Placering Titel (Album, år), de gånger låten givits ut på samlingsskiva eller dylikt långt efter inspelning presenteras de Titel, inspelningsår (Album, år). Siffran i klamrarna visar vilken placering låten fick i musikmagasinet Mojos Top 100 lista.

Plats 91-100:

91. Seven Curses, 1963 (The Bootlegs Series Vol. 1-3, 1991) [-]
Dylan har satt egna ord till en flera, flera hundra år gammal berättelse som bl.a. dyker upp i Shakespeares ”Measure for Measure”. Och det är på ett mästerligt sätt Dylan berättar historien. Känslorna klingar i varje sträng och i varje otäckt, vackert välvalt ord, ”when the judge saw Reilley’s daughter, his old eyes deepened in his head”, ”the gallows shadow shook the evening”.

92. Floater (Too Much To Ask) (Love & Theft, 2001) [-]
Solen skiner, bina surrar, en sommarbris fläktar, han är förälskad och fiskar i sin båt medan den behagliga musiken jazzar sig fram. Men allt är inte så idylliskt som det verkar. Romeo säger till Julia; "You got a poor complexion. It doesn't give your appearance a very youthful touch!" och får till svar "Why don't you just shove off if it bothers you so much." Och Dylan må verka lycklig och harmlös men akta dig noga, skenet kan bedra; “If you ever try to interfere with me or cross my path again/You do so at the peril of your own life/I'm not quite as cool or forgiving as I sound/I've seen enough heartaches and strife.”

93. I Threw it all Away (Nashville Skyline, 1969) [55]
Dylan sjunger med sin mest djupa, klangfulla röst som alltid överrumplar alla som skriker sig hesa om Dylans oförmåga att sjunga och hans konstiga röst. Låten är nästan irriterande simpel och naiv då förbittringen över den förlorade kärleken går över i ett ”love is all there is, it makes the world go around”. Ingen hade väntat sig höra något sådant från Dylan.

94. Born in Time (Under the Red Sky, 1990) [-]
På ett blekt album ligger en liten juvel undangömd. Med en vag, drömlik text och en stark, ekande melodi sticker Born in Time ut ordentligt på skivan. Men inspelningen från Oh Mercy-sessionen 1989 är starkare.

95. Huck’s Tune (Tell Tale Signs, The Bootlegs Series 8, 2008) [-]
Skriven som filmmusik till Lucky You (2007) är Huck’s Tune en ödesmättad ballad som Dylan framför med sin varmaste röst. ”All the merry little elves can go hang themselves, my faith is as cold as can be.”

96. Lay Down Your Weary Tune, 1963 (Biograph, 1985) [45]
Förmodligen inspirerad av klassisk poesi i allmänhet och kanske Dylan Thomas i synnerhet skrev Dylan detta stycke fyllt av målande rader av en naturens symfoni. ”I stood unwound beneath the skies/And clouds unbound by laws./The cryin' rain like a trumpet sang/And asked for no applause.”

97. Walls of Red Wing, 1963 (The Bootlegs Series Vol. 1-3, 1991) [-]
“Oh, the age of the inmates i remembered quite freely, no younger than twelve, no older than seventeen.” Jag hade en period då jag var helt besatt av den öppningsfrasen. Det var inte orden i sig utan melodin och rösten och hur orden om internatskolan föll in så perfekt i melodin. Skräckinjagande skildringar om elektriska stängsel, taggtråd, väpnade vakter och sömnlösa nätter glimtar fram genom den sagolika melodin.

98. I And I (Infidels, 1983) [-]
Ett av de tillfällen då bitarna råkade falla på plats under 80-talets förvirrade, mastiga, produktioner. Dylans sånginsats är storslagen och kommer till sin rätt i ett musikaliskt glest, stämningsfullt landskap. “I made shoes for everyone, even you, while I still go barefoot”.

99. Nobody ‘Cept You, 1973 (The Bootlegs Series Vol. 1-3, 1991) [-]
Spelades in för Planet Waves (1974) men valdes bort till förmån för Wedding Song. Dylans gitarrspel har den där cirkulerande känslan som skulle blomma ut på Blood on the Tracks (1975) och den kompletteras helt fantastiskt av Robbie Robertsons toner.

100. The Death of Emmet Till, 1963 (aldrig officiellt utgiven) [-]
En kraftfull berättelse om ett rasistiskt mord där de skyldiga gick fria. Låten finns på diverse bootleg, bl.a. den legendariska Great White Wonder-samlingen, The Freewheelin’ Outtakes och i en inspelning från Dylans framträdande i Cynthia Goodings radioprogram Folksinger’s Choice en knapp vecka efter att han skrivit låten. Cynthia själv kallar den “...one of the greatest contemporary ballads I’ve ever heard, it’s tremendous!” och Dylan svarar högst generat “do you think so?”. “Oh yeah” säger Cynthia; “it got some lines in there that just makes you stop breathing”.