Djupa filosofiska funderingar

...eller så djupa är de inte. Om filosofin är en flod skulle dessa tankar nog vara ett bra ställe att vada över på, vattnet når nog inte mycket högre än till knäna. Hur som helst...

Jag vill egentligen inte påstå att idrott är konst. På sätt och vis är de väl varandras motsatser. Konsten handlar om estetik, att skapa något som berör något eller flera av människans sinnen, vägen är målet. Idrotten däremot, handlar i slutändan bara om resultat och effektivitet, att på enklast möjliga sätt ta sig från punkt a till punkt b.

Ändå är vi trots allt många som ser något konstnärligt i idrotten. En av konstens kärnor kommer ju alltid vara människan i alla dess aspekter och idrotten är på sätt och vis inget annat än en gigantisk scen där mänsklighetens alla färdigheter, olikheter, brister och egenskaper uppträder.

Dessutom tycks världen fungera så magiskt att den estetiska vägen också ofta är den effektivaste vägen. Inte alltid men ofta. Till exempel tar sig den estetiskt vackert springande löparen ofta fram fortare än den kantige löparen. Och Wang Liqin... ja ni fattar, det här sista var ett sidospår. Jämförelsen, konst - idrott, är det väsentliga.

Jag kom nämligen att tänka på det här när jag tittade på hur Zhang Jike rör sig i första bollen i semifinalmatchen mot Ma Long i Macau. Därför att jag fick samma känsla då som när Dylan sjunger "And if you hear vague traces of skippin' reels of rhyme/To your tambourine in time, it's just a ragged clown behind/I wouldn't pay it any mind, it's just a shadow you're/Seein' that he's chasing.."

Gemensamt för dessa båda företeelser är att det är något obegripligt vackert som rinner förbi så fort att man inte hinner insupa dess skönhet ordentligt. Det finns där och man ser eller hör det, men det glider undan och försvinner innan man hinner ta in det och insupa dess fullkomlighet. Man spelar det om och om igen och och om igen en gång till och hoppas att nästa gång ska ens känslomässiga jag hinna med, men det är som förgjort.

Man kan läsa texten och titta på Zhang i slow motion, men det blir inte samma sak. Det är just där, i det flyktiga ögonblicket som konsten finns. Ungefär lite som Bellman skrev; "lyckan eljest ut i flykten så vig".

Nu sitter ni och väntar på poängen, men ni väntar förgäves, det finns ingen. Jag tyckte bara att det var en så fin och allmängiltig tanke som slog mig, så jag ville dela med mig av den. Varsågoda.