Fascinerande det här med yttrandefrihet, rondellhundar och Muhammed. Vilken oväntad, men samtidigt så dynamisk kombination. Som bloggare och publicerare av åsikter i det offentliga rummet måste ju jag ta ställning i en sådan diskussion.
Yttrandefrihet är ju viktigt, den är vi beredda att kämpa och dö för precis lika mycket som för vår Dylansamling. Men samtidigt, bara för att man får säga vad man vill så måste man ju inte göra det. Visst, du ska ju inte behöva bli mördad av någon galning, men om man nu vet att massor med människor kommer känna sig kränkta, kan man inte låta bli då? Eller var behovet av en Muhammed-rondellhund så otroligt starkt?
Själv känner jag inget behov att provocera (inget jättebehov i alla fall, jag mognar bit för bit), blir folk upprörda av något jag skriver så låter jag väl bli då, så länge det inte handlar om något otroligt viktigt. Det betyder inte att jag ändrat mig eller att jag kränks i min yttrandefrihet, bara att jag inte ser någon anledning att bråka över småsaker.
"Ge spaden till din lillebror" sa mamma "han blir så ledsen annars". Då gjorde jag det, för jag insåg att spaden betydde mer för honom än för mig (det här var mest en retorisk metafor, i verkligheten gav jag aldrig spaden till min bror, jag har den fortfarande).
Muhammed är inte lika betydelsefull för Lars Vilks som för de starkt troende muslimerna, så låt det vara då. Att jävlas bara för att få uppmärksamhet är bara barnsligt. Låt de ha sin Muhammed i fred. Visst, visst, du får om du vill, det är din rätt som svensk, det står i lagen, men varför bråka? Väx upp.
Hur som helst, Johans Glans har gjort en insats i ämnet som jag tycker kan ses som en milstolpe för stå-upp-komiken (det var egentligen hit jag ville komma):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar