Dylan Top 100: 46-50

46. Man in the Long Black Coat (Oh Mercy, 1989) [31]
Introt är ett av de bästa, kanske det bästa i hela Dylans repertoar. Atmosfären är så tjock, så påtaglig, att det nästan inte behövs någon musik, den bara finns där. En dov, stilla pulserande rytm i bakgrunden, några ekande strängar, de tycks bara slumpmässigt utströdda men så stramar de plötsligt upp sig, formar en enhet och då slår munspelet till. Bara några djupa fylliga toner, bara några stycken, sen försvinner det igen. Det är fullkomligt magiskt och vi är där allihop i en fuktig, stjärnklar natt.
”Crickets are chirpin/the water is high/there’s a soft cotton dress/on the line hangin’ dry”. Raderna kommer stötvis, som andetag, och vart fjärde eller femte ord betonas kraftigt och bildar en hypnotiserande rytm i sången. Det är fullständigt unikt, bortom allt man hört. Hela musiken andas New Orleansnatten där låten spelades in på första tagningen; ”Window wide open/African trees/Bent over backwards/from a hurricane breeze”, allt är kusligt påtagligt.

47. Positively 4th Street, 1965 (Biograph, 1985) [2]
B-sidan till Like A Rolling Stone-singeln som skrällde sig in på en andraplats på Mojos lista över Dylans 100 bästa låtar är en obönhörlig uppgörelse. ”You gotta lot of nerv, to say you are my friend/when I was down you just stood there grinning/You gotta lot of nerve to say you got a helpin’ hand to lend/you just wanna be on the side that’s winning”. Det finns ingen vrede i Dylans röst, den är helt fri från känslor, men orden dryper av det allra giftigaste förakt och hat och han avslutar:
”I wish that for just one time/you could stand inside my shoes/and for just one moment I culd be you/I wish that for just one time/you could stand inside my shoes/you’d know what a drag it is to see you”.

48. Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again (Blonde on Blonde, 1966) [59]
Ett sådant skinande exempel på hur musiken och orden bara strömmade ut ur Dylan fram till sommaren 1966. Det fanns ingen ansträngning, ingen prestationsångest, inga spår av konstnärens värkande. Vänner omkring honom har berättat hur de såg orden bara flöda ur honom ner på pappret. Skrivmaskinen slamrade som ett åskmoln i några minuter, sen var det klart. Stuck Inside of Mobile... har knappt någon känsla av att blivit skriven alls, den tycks skriva sig själv medan den forsar fram. Texten är så magnetisk, den suger all uppmärksamhet ur sina lyssnare så det är lätt att missa vilka fantastiska musiker Dylan spelar med och vilken fantastisk musik det här är. Men vad hamnar inte i skuggan bakom rader som:
”Mona tried to tell me/To stay away from the train line/She said that all the railroad men/Just drink up your blood like wine/And I said "Oh I didn't know that/But then again there's only one I've met/And he just smoked my eyelids/And punched my cigarette"?


49. Ballad of a Thin Man (Highway 61 Revisited, 1965) [20]
Dylans bana som musiker började mer eller mindre vid ett piano, inpirerad av den där rock n’ rollen som började dyka upp. När rocken började vattnas ur övergav Dylan genren för folkmusiken och en akustisk gitarr och där har vi Dylans första skivor. Han blev en utmärkt akustisk gitarrist men då han gav sig tillbaka till rockmusiken blev det tydligt att han inte alls var samma rockgitarrist som folkmusikgitarrist. Elgitarren har alltid hängt lite avigt på Bob. Rockmusiken har Dylan alltid uttryckt bäst vid pianot, han är en rock och bluespianist ut i fingertopparna, det har han med sig från sin barndom. Det visar han inte minst i Ballad of a Thin Man. Liveversionerna från världsturnén 1966 är något långt bortom det vi kallar vanligheten men det finns där även i studion.
Vad som är mest slående är samspelet med orgeln, mellan piano och orgel, men framförallt mellan orgeln och Dylans sång. Orgeltronerna tycks trigga Dylan, den bitande tonen, sarkasmen, hånet och föraktet tycks växa sig starkare under låtens gång. Känslorna som spelar i Dylans röst, som han förmedlar genom sitt sätt att sjunga och som tycks dyka upp i stundens inspiration och i hans egna process att relatera till sina låtar är en av anledningarna till att Dylan är en av världens bästa sångare.

50. You’re Gonna Make Me Lonesome When You Go (Blood on the Tracks, 1975) [33]
Dylanskt flow i sin renaste form. Skulle jag spela en låt för någon för att förklara vad folk menar med begreppet ”dylanskt flow” så skulle jag spela den här. Det börjar bli tjatigt men Dylans sätt att behandla sina strängar under inspelningarna av Blood on the Tracks är remarkabelt mjuka, flytande, cirkulerande. Det passar sig perfekt till texten han skrivet, exakt avvägd in till minsta stavelse. Orden bara strömmar ut, vissa betonas, plötsligt dras en stavelse ut, så rullar en rad förbi, böljar fram, något fantastiskt fladdrar förbi framför ögonen och så är det borta igen.
Det handlar inte bara om en rullande, rytmisk gitarr och en välbyggd ordföljd, det handlar framförallt om Dylans skicklighet som sångare, hans sångrytm och frasering och totala känsla och kontroll. Det är en av anledningarna till att Dylan är en av världens absolut bästa sångare.