51. Drifter’s Escape (John Wesley Harding, 1967) [66]
Det är ett av Dylans allra enklaste, mest okomplicerade album men samtidigt ett av de allra mest mystiska och kryptiska. Drifter’s Escape stämmer exakt in på beskrivningen. Det är obegripligt att låten skrivits 1967, den andas en stämning och en miljö som mer doftar 1767. Samtidigt doftar det lite Kafka över handlingen när den stackars luffaren ställs inför rätta utan att veta vad han gjort. ”’Oh, help me in my weakness’/I heard the drifter say”. Dylans röst spritter och sjuder av inlevelse men också av spelglädje och trots den rent primitiva ljudbilden så fullkomligt sprudlar musiken; “Well, the judge he cast his robe aside/A tear came to his eye/’You failed to understand’, he said/’Why must you even try?’” Sedan tycks luffaren få hjälp från ovan och medan han flyr bort står vi kvar och undrar: Vad menar du, Bob? Det är så vackert, men vad menar du?
52. Only a Pawn in their Game (The Times They Are A-Changin’, 1964) [49]
En ung Dylan imponerar med en otroligt mogen, sofistikerad “protestsång” om mordet på den svarta medborgarrättsaktivisten Medgar Evers av en Ku Klux Klan-medlem 1963, där mördaren beskrivs som inget mer än en produkt av samhället han fostrats i. Blott 22 år gamle Dylan visar en genial klarsynthet, en förmåga att se hela bilden och att formulera det i slående rader som får en att rygga tillbaka. För det är inte bara textens innebörd. Raderna är som slogans, som slagord, som vapen. Han framför den live i Newport 1963 och fullkomligt spottar ur sig orden, spottar och ylar. ”Today, Medgar Evers was buried from the bullet he caught/They lowered him down as a king”. Jag ryser så att det gör ont. Trots en gripen gärningsman och de överväldigande bevisen dröjde det till 1994 innan mördaren dömdes.
53. Shelter from the Storm (Blood on the Tracks, 1975) [26]
Den där hypnotiserande, böljande musiken som präglar nästan hela Blood on the Tracks. En fascinerande text full av bibliska referenser där Dylan erbjuds en frihamn hos en kvinna; ”I was in another lifetime, one of toil and blood/When blackness was a virtue/and the road was full of mud/I came in from the wilderness a creature void of form/’Come in’ she said/’I'll give you shelter from the storm’”. Jag har alltid sett den som en berättelse om tiden 65-66 då Dylan var som mest helgonförklarad, berömd och jagad och träffade sin blivande fru Sara Lowndes. Genom hela texten framställer han sig just som den Messias han mot sin vilja sågs som; “She walked up to me so gracefully and took my crown of thorns”.
54. Señor (Tales of Yankee Power) (Street Legal, 1978) [90]
Under en spelning på sin världsturné 1978 introducerade Dylan plötsligt Señor med en lång förklaring om hur låten uppstod. Jag har tidigare skrivit ut hela monologen här. En smäktande ballad, både stillsam och storslagen. “Señor, señor, let's overturn these tables/disconnect these cables/This place don't make sense to me no more/Can you tell me what we're waiting for, señor?”
55. Subterranean Homesick Blues (Bringing it all Back Home, 1965) [18]
Det är inte längre mellan 1964 och 1965 än vad det är mellan några andra år. Men i Dylans diskografi skiljer det tusen år och två universum mellan de båda åren. I Subterranean Homesick Blues briserar Dylans kreativitet och kanske också glädje och entusiasm över att ha ett band bakom sig i ett vulkanutbrott av ord, rim, vitsar, skarpa budskap och rader som numera är allmänt vedertagna ordstäv; ”Don’t follow leaders, who watch their parking meters”, ”you don’t need a weather man to know wich way the wind blows” eller ”twenty years of schoolin'/and they put you on the day shift”. En milstolpe i Dylans karriär. En dag ska jag sjunga den utan att snubbla på en enda stavelse.
56. Lonesome Day Blues (Love & Theft, 2001) [88]
Även om han inte ses som någon bluesartist behärskar han ändå bluesen till fullo då han sätter den sidan till. Det gör han i Lonesome Day Blues som också är titeln på en gammal Blind Willie McTell-låt. De texter han skrivit under 2000-talet, fulla av slående one-liners, passar dessutom alldeles utmärkt för att kastas fram mellan blytunga, vådligt gungande bluestakter. Bandet han slagit ihop sig med är otäckt begåvade och Dylans röst är som sjungande asfalt; ”I'm going to spare the defeated/'cause I'm going to speak to the crowd/I'm going to teach peace to the conquered/I'm gonna tame the proud”.
57. Ballad of Hollis Brown (The Times They Are A-Changin’, 1964) [92]
Så svart, så vansinnigt hopplöst deprimerande svart är bilden den unge Dylan målar upp av Hollis Brown, hans fru och fem barn. De spöklika ackorden och de levande raderna gnager ner lyssnarens förstånd, bygger upp den klaustrofobiska desperationen, Dylan kastar oss obarmhärtigt och mästerligt in i Hollis Browns kläder: ”Your baby's eyes look crazy/They're a-tuggin' at your sleeve/You walk the floor and wonder why/With every breath you breathe/…/Your babies are crying louder now/It's pounding on your brain/Your grass is turning black/There's no water in your well”. Tillslut finns ingen utväg, vi ser det lika tydligt som Hollis; ”Your eyes fix on the shotgun/that’s a-hangin’ on the wall/Your brain is a-bleedin'/And your legs can't seem to stand/ Your eyes fix on the shotgun/That you're holdin' in your hand/ There's seven breezes a-blowin'/All around the cabin door/Seven shots ring out/Like the ocean's pounding roar”...
58. Changing of the Guards (Street Legal, 1978) [80]
Det låter inte som något annat Dylan har gjort varken förr eller senare, men det är en så underbar melodi och ett så uppmanande driv som aldrig tänker ge upp. Det är bara så älskvärt på något sätt. Texten är som filmsekvens efter filmsekvens som spelas upp, det går inte att få någon ordning på allt. Men det är som Patti Smith säger; den svage och underlägsne får ofta sista ordet hos Dylan; “’Gentlemen’, he said, ‘I don't need your organization, I've shined your shoes/I've moved your mountains and marked your cards/But Eden is burning either brace yourself for elimination/Or else your hearts must have the courage for the changing of the guards’”.
59. Tell Ol’ Bill (The Bootlegs Series, Vol 8 Tell Tale Signs, 2008) [-]
Finns som originalversion på Soundtracket till filmen North Country. Den framförs med en sådan dansant lätthet av Dylan och hans fantastiska band, så avslappnat, samspelt och lekfullt. ”You trampled on me as you passed/left the coldest kiss upon my brow”, säger Dylan med en stött varsamhet. Tillsammans med musiken tassar han fram, försiktigt men bestämt och rytmiskt; ”Tell ol’ Bill when he comes home/that anything is worth a try/Tell him that I’m not alone/and that the hour has come to do or die”.
60. Romance in Durango (Desire, 1976) [60]
Det här är inget annat än en klassisk västernfilm, de latinska influenser dallrar genom musiken likt luften över en solstekt väg i Mexiko. ”Hot chilli peppers in the blistering sun”, vi är där direkt, i hettan och sanden; ”Me and Magdalena on the run/I think this time we shall escape”. På en häst, med lagens långa hand i hälarna flyr de mot friheten och paradiset i Mexikos Durango. ”No llores mi querida/Dios nos vigila/Soon the horse will take us to Durango”. Jagad, förälskad och dödsförskräckt tar han sig fram genom öknen men förmodligen förstår han hur det ska sluta. ”Was that the thunder that I heard/My head is vibrating, I feel a sharp pain/Come sit by me don't say a word/Oh can it be that I am slain?/Quick, Magdalena, take my gun/Look up in the hills that flash of light/Aim well my little one/We may not make it through the night”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar