Dylan Top 100: 71-80

71. Queen Jane Approximately (Highway 61 Revisited, 1965) [70]
Till en del låtar har man massa argument till hjälp för att kunna förklara varför man tycker så mycket om dem. Andra gillar man bara utan att kunna förklara varför. Som Queen Jane Approximately som bara slingrar sig runt en likt en boaorm i den allra mildaste, vänaste, mest strömlinjeformade rock n’ roll Dylan skapat. Gitarren klingar likt en harpa, orgeln spinner och munspelet är som en honungsdoftande vårvind i maj.

72. It Aint Me Babe (Another Side of Bob Dylan, 1964) [6]
En högt älskad Dylansång som här får finna sig i en mer tillbakadragen placering. Som så många andra av Dylans riktigt stora mästerverk ligger styrkan i enkelheten. Och i det här fallet i textens brutala rättframhet. “Go 'way from my window/Leave at your own chosen speed/.../Go melt back into the night/Everything inside is made of stone/There's nothing in here moving/And anyway I'm not alone”.

73. Tears of Rage, 1967 (The Basement Tapes, 1975) [56]
En av få riktigt seriösa låtar av allt Dylan och The Band spelade in under 67-68 medan Dylan hämtade sig från motorcykelolyckan, undangömd från alla strålkastare som bränt honom intensivt i flera år. Jag läste någonstans hur en av medlemmarna i The Band uppfattade Tears of Rage. Jag hängde inte med riktigt, allt jag fattade var att han tyckte texten var så briljant att han blev lite rädd. Folk som är mer bildade än vad jag är, ser tydliga kopplingar till Shakespeares King Lear. Nybliven familjefar som han är tycks han ge utlopp för faderns fruktan för alienering gentemot sina barn, men den där första raden ger samtidigt känslan av att låten handlar om den amerikanska nationen sedd ur ”the founding fathers” perspektiv. Men jag erkänner, Dylans briljans övergår mitt förstånd.

74. Tangled up in Blue (Blood on the Tracks, 1975) [15]
Nu får jag hålla mig undan från alla Dylanfans. Den allmänna favoriten Tangled up in Blue på en 74:e plats!? Det kan vara hädelse. Men jag har sagt det förr och jag säger det igen; konkurrensen folk, konkurrensen! Allt har redan sagts i ämnet jag vill mest bara understryka Dylans fantastiska gitarrspel som enligt mig stod på sin topp här. Och så flödet, det Dylanska flowet, det här är en milstolpe. Hur fan hamnade den här nere!?

75. Bye and Bye (Love & Theft, 2001) [-]
Jag utmanar er, lyssna till den här utan att knäppa fingrarna i takt, kasta hatten i luften och ta några nätta danssteg kring er käpp. Det är omöjligt. Jag erkänner att det tog mig lång tid att upptäcka ordvitsen i titeln men jag skrattade direkt åt lustigheten i ”I’m sitting on my watch so I can be on time”. Det är en lättsam, lycklig Dylan, ”breathing a lover’s sigh” och “singin' love's praises with sugar-coated rhyme” men samtidigt beslutsam; “I'm gonna establish my rule through civil war”.

76. When the Ships Come In (The Times They Are A-Changin’, 1964) [-]
Dylan skulle säkert slå ihjäl mig men jag skulle vilja drista mig att kalla det för en protestsångernas psalm, en ”protestpsalm”. Det finns något bibliskt, profetisk över den, dock skriven långt före hans religiösa period. Språket är uråldrigt och sjungande, ingen melodi behövs egentligen, den sjunger sig självt i sin förlamande vältalighet; ”Oh the time will come up/When the winds will stop/And the breeze will cease to be breathin'/Like the stillness in the wind/Before the hurricane begins/The hour that the ship comes in”. Omisskännligt Dylanskt flow - det berömda.

77. I Pity the Poor Immigrant (John Wesley Harding, 1967) [50]
Hela immigrantens melankoliska klagan i sann Moberganda, uttrycks egentligen redan i munspelets inledande toner. Jag har flera gånger försökt förklara storheten i John Wesley Harding-albumet, jag kommer aldrig lyckas, men den är ständigt närvarande här i all sin brutala och geniala musikala och textmässiga enkelhet. ”I pity the poor immigrant/Who wishes he would've stayed home/…/Who passionately hates his life/And likewise fears his death.”

78. Every Grain of Sand (Shot of Love, 1981) [17]
En av få pärlor från Dylans mest bibliska period, delvis för att den lyfter sig till en bredare universell nivå som vi alla kan relatera till, bortom religionen. Delvis för att den i sin vemodigt, vaggande melodislinga och inte minst i ett av Dylans mest finstämda munspelssolon, är bedövande vacker. De bibliska referenserna i rader som; “I have gone from rags to riches/in the sorrow of the night/In the violence of a summer's dream/in the chill of a wintry light” gör sitt för att skänka låten en smått överjordisk aura.

79. Hurricane (Desire, 1976) [25]
Skildringen av hur boxaren Ruben ”Hurricane” Carter sattes i fängelse för ett dubbelmord han aldrig begått är färgstark och omtumlande. I vildsinta sambatakter, med en blixtrande akustisk gitarr och en virvelvind till fiol avslöjar Dylan åtalets lögner och dräper in sina fördömanden; ”if you’re black you might as well not show up on the street/unless you wanna draw the heat” och ”couldn’t help but make me feel ashamed/to live in a land where justice is a game”. Kommande från en redan då ikoniserad legend tog de hårt.

80. With God on our Side (The Times They Are A-Changin’, 1964) [78]
Faktiskt den låt som ledde mig in på Dylan efter att en föreläsare nämnt den för dess utmärkta skildring av den amerikanska mentaliteten och deras syn på historien och omvärlden. Det är en bländande satir över hela den amerikanska krigshistorien och dess ständigt ekande, rättfärdigande retorik om att Gud finns på deras sida. Sättet som verserna sammanfattar USA:s alla krig är briljant men det är i de två sista verserna, då Dylan lägger undan satiren och plockar upp skalpellen i form av klarsynta undringar och iakttagelser som låten verkligen lyfter.