High fidelity

Filmer tilltalar mig sällan på samma sätt som musik. Även de filmer som borde vara bra faller oftast på någon punkt. Någon störande scen, ett fånigt slut, en dålig skådis, för pretentiöst, för överdrivet, för overkligt, för verkligt, nästan alltid är det någon liten eller stor detalj som förstör helhetsintrycket.

Men det finns undantag. Som filmatiseringen av Nick Hornbys High Fidelity. Inte bara för att den kastar ur sig Top 5 listor hela tiden, även om det är en bidragande orsak. Inte heller för att den innehåller två Dylanlåtar (först Tonight I'll be Staying Here With You och sen, med sån där perfekt timing som musik bara kan ha i filmer, Most of the Time).

Utan mest bara därför att stora delar av filmen utspelar sig hos ett gäng musikelitister i en affär full av begagnade skivor som är det trevligaste ställe som finns på jorden (det och en pingishall) och därför att det hela tiden kretsar kring musik och därför att skådespelarna gör ett så fint jobb och därför att jag på något sätt känner igen mig så väl. Och så för att den innehåller citat som:

"... did I listen to popmusic 'cause I was miserable, or was I miserable because I listened to popmusic?"

och...

"I never liked him much then, and I fucking hate him now"

Två fina stunder från skivaffären: