Dylan Top 100: 61-70

61. Simple Twist of Fate (Blood on the Tracks) [73]
Inledningen, sättet Dylan levererar raderna; “she looked at him and he felt a spark tingle to his bones/it was then he felt alone and wished that he’d gone straight/and watched out for a simple twist of fate”, de säger allt om Dylans förmåga som sångare. Ingen ska någonsin behöva diskutera Dylans sång efter att ha hört något så omvälvande och in i själen skakande. Dessutom, jag har sagt det förr och jag säger det igen, Dylans sätt att spela den akustiska gitarren på Blood on the Tracks är fullständigt fulländat.


62. Leopard-Skin Pill-Box Hat (Blonde on Blonde, 1966) [-]
Musikerna är helt fantastiska, det svänger och gungar och rumlar och tumlar, gitarren skenar iväg i halsbrytande soloräder, pianot klinkar stadigt en trillande rytm men kan inte låta bli att drilla iväg på en och annan utflykt. Men Dylan stjäl hela föreställningen med sin snarstuckna röst som berättar om kvinnan han jagar och hennes splitternya, leopardskinnshatt som balanserar på hennes huvud ”just like a madrass balances on a bottle of wine”. Tydligen har hon en ny pojkvän också, men Dylan är inte allt för imponerad; ”You might think he loves you for your money/but I know what he really loves you for/It’s your brand new leopard-skin pill-box hat.”

63. Caribbean Wind, 1981 (Biograph, 1985) [-]
Det finns två färdiga versioner, jag gillar den som inte är med på Biograph bäst. Minst fyra olika varianter på texten finns, Dylan blev aldrig färdig, tappade inspirationen, glömde varför han börjat skriva den. Ett av mina favoritpartier är när han är på väg att säga ”come on with me girl, I got plenty of room” men samtidigt konstaterar ”but I know I’d be lying” och så direkt efter; ”besides, she had already gone” och vi förstår plötsligt att valet aldrig var hans.

64. Most of the Time (Oh Mercy, 1989) [62]
Som på hela Oh Mercy är atmosfären fantastisk. Texten är typisk Dylanbriljans i all enkelhet. Inga stora åthävor, inget dramatiskt teaterspel. Lågmält och stilla berättar Dylan vad han känner och vi upptäcker att låten handlar om just precis det som Dylan inte berättar. En fantastisk version finns på Bootlegs Series 8, Tell Tale Signs.

65. Farewell Angelina, 1965 (The Bootlegs Series Vol. 1-3, 1991) [-]
Melodin sägs ha sitt ursprung i en skotsk sjömanssång från 1850-talet, Farewell to Tarwathie. Till en början kan låten framstå som inget annat än en samling galna bilder, “a chain of flashing images” som Dylan kallade det. King Kong och älvor dansar på taken och i solen sitter en pirat och skjuter prick på tennburkar med ett avsågat hagelgevär medan grannarna jublar vid varje skott. Men omedvetet förmedlas en märklig känsla, omöjlig att sätta ord på, om oundvikliga avsked, minnen, om de som går och de som blev kvar, en avlägsenhet och maktlöshet. ”Shut the eyes of the dead not to embarass anyone”, ”But farewell angelina the sky is erupting and i must go where it is quiet.”

66. Maggie’s Farm (Bringing it All Back Home, 1965) [-]
Låten som fick en hel folkmusikvärld att rasa då den öppnade Dylans elektriska debut på Newport Folk Festival 1965. Inte nog med att han sålt sig genom att spela något så syndigt, fördärvat och kommersiellt som rock n’ roll, han hade dessutom övergett sina politiska budskap och sin samhällskritik. ”Well, I try my best/To be just like I am/But everybody wants you/To be just like them” Men vad är Maggie’s Farm om inte en svidande samhällskritik? Precis som många andra låtar från samma år, även om Dylan kastat pekpinnen och vävt in budskapen i poesi, humor och allt möjligt. ”I aint gonna work for Maggie's pa no more/Well, he puts his cigar/Out in your face just for kicks/His bedroom window/It’s made out of bricks/The National Guard stands around his door/ I aint gonna work for Maggie's pa no more.”

67. Standing in the Doorway (Time out of Mind, 1997) [81]
Slutet är ständigt närvarande genom hela Time out of Mind; “Yesterday everything was goin' too fast/Today it's moving too slow/I got no place left to turn/I got nothing left to burn/.../Maybe they'll get me, and maybe they won't/But not tonight and it won't be here/There are things I could say but I don't/I know the mercy of God must be near.” Skymningen finns där hela tiden, precis i ögonvrån. Drygt 30 år efter att han tolkade och spelade in den traditionella folklåten Moonshiner ("let me eat when I’m hungry/le me drink when I’m dry") konstaterar han nu: ”I'll eat when I'm hungry/Drink when I'm dry” Han tycks se slutet och sammanfattar vart han har kommit. Men kärleken och inspirationskällan finns kvar, kanske i den andra ögonvrån; ”I know I can't win/But my heart just won't give in/Last night I danced with a stranger/But she just reminded me you were the one.”


68. My Back Pages (Another Side of Bob Dylan, 1964) [98]
Dylans stora uppgörelse med sina ”politiska låtar”, sina ”protestsånger”, kom redan 1964 trots det tvingas han fortfarande leva med frågorna om varför han inte längre skriver några ”protestsånger”. Men allt finns här i My Back Pages. “In a soldier's stance, I aimed my hand/At the mongrel dogs who teach/Fearing not that I'd become my enemy/In the instant that I preach.”

69. Lily, Rosemary and the Jack of Hearts (Blood on the Tracks, 1975) [95]
Det är en film, en västernfilm med hjälten The Jack of Hearts i huvudrollen. Men även om storyn är spännande med rån, mord, kärlek, svartsjuka och svek, och även om det är tokigt imponerande hur Dylan knåpat ihop allting på vers, så är det ändå personskildringarna som är den stora behållningen. Som filmens skurk Big Jim eller “Lily was a princess she was fair-skinned and precious as a child/She did whatever she had to do she had that certain flash every time she smiled/She'd come away from a broken home had lots of strange affairs/With men in every walk of life which took her everywhere.”

70. Abandoned Love, 1975 (Biograph, 1985) [-]
“My patron saint is a-fighting with a ghost/He’s always off somewhere when I need him most” En aldrig helt färdigställd komposition som lämnades utanför Desire (1976) till förmån för Joey. Scarlett Riveras smått berusade fiol pyntar de lätt dansanta rytmerna medan Dylan framför en text, högst troligt sprungen ur den sista tiden av hans äktenskap med Sara. ”Won’t you descend from the throne, from where you sit?/Let me feel your love one more time before I abandon it” Uppenbarligen plågad av alla möjliga demoner, ”deceived by the clown inside me”, uppgiven och desillusionerad; “Everybody’s wearing a disguise/To hide what they’ve got left behind their eyes” En fantastisk akustisk liveversion finns men är inte lätt att hitta.