Rödljussyndromet

Jag vet inte om alla icke-cyklister har någon uppfattning om hur otroligt underprivilegierade vi cyklister är i trafikljuskön. Många cyklisters liv har passerat förbi i revy vid ett rödljus. Bland oss reguljära stadscyklister är "rödljussyndromet" ett känt och vanligt begrepp. Det är en åkomma som drabbar cyklister som, ofta vid en svag tidpunkt i sitt liv, blir stående alldeles för länge vid ett rödljus medan spårvagnar, fotgängare och lönnfeta bilister strömmar förbi.

Den som drabbas av rödljussyndromet utvecklar kraftigt depressiva tankar i form av "Är jag redan 73 år, vad har jag egentligen uppnått med mitt liv? Jag har tillbringat det framför ett rödljus!"

Eller...

"I Karibien blåser ljumma vindar över ett kristallklart turkost vatten, och nu är vindruvorna mogna på Toscanas böljande kullar, utanför Ystad flyger kanadagässen över rapsfälten i ett perfekt format V och här står jag vid en trafikled, på en cykel med rostig kedja och dåliga bromsar och stirrar på ett rödljus."

Symptomenerna varierar, de vanligaste är plötslig apati, panikattacker, besinningslösa vredesutbrott, vansinniga skrattanfall - i samtliga fall slutar det med kollaps. Vi medcyklister är vana och vet vad vi ska göra. Först lyfter vi försiktigt den drabbades ögonlock och lyser in lite grönt ljus i ögonen. Sedan skruvar vi av ventillocket till framdäcket och låter den medvetslöse sniffa in lite gammal däckluft, då brukar de vakna.