Är det bara jag eller förvandlar stressen alla människor till vilda psykopater? Min eftermiddag i korthet:
15.34: Föreläsningen slutar och jag lämnar salen innan övriga studenter hunnit vika ihop sina anteckningsblock. Inom mig svär jag åt eftermiddagsföreläsningar i allmänhet och vår långsamma föreläsare i synnerhet. Min träning börjar om exakt 86 minuter, vreden bubblar redan.
15.36: Cykelfärden hem börjar och avskyn mot alla fotgängare, som alltid ligger nära till hands, flammar omedelbart upp till full styrka. Alla är de fast övertygade om att de är helt ensamma i stan och därför kan gå på bredd mitt i vägen. Jag lägger hela min själ i mina mest mordiska blickar. Jag hatar dem.
15.48: Jag spenderar fyra minuter tittandes på ett rödljus medan alla äckliga bilar strömmar förbi. Jag hatar rödljuset och alla äckliga bilister som sitter där i lä, inne i värmen, lyssnandes på Mix Megapol eller Magnus Uggla medan jag får stå och vänta i kylan, blåsten och andas in deras avgaser.
15.56: Hemkomst. Jag borde äta något som inte behöver tillagas men vårens näringslärakurs har satt sina spår och förtvivlat tänker jag på hur det ska gå ifall jag inte får i mig alla essentiella aminosyror, mineraler, vitaminer osv. Därför börjar jag hacka lök, selleri, paprika, tar fram ärtor och sojabönor ur frysen och skär upp det grova brödet.
16.04: Mjölken är slut. Jag måste ha mjölk! Språngmarch ner till kvarterskiosken. "Varför säljer Arla mjölken i så små förpackningar" tänker jag medan jag springer, "jävla Arla!".
16.11: Maten är klar och stående vid diskbänken börjar jag kasta i mig den.
16.19: Jag borde redan ha åkt men trots det jagar jag maniskt den sista lökbiten på tallriken bara för att min mamma programmerat in i min ryggmärg att man aldrig får lämna bordet innan tallriken är tom. Jag som inte ens sitter vid bordet!
16.24: Avfärd och jag upptäcker att motvinden kommer håna mig hela vägen till hallen. Det innebär dubbelt så mycket ansträngning och samtidigt mycket längre tid. Jag hatar motvinden mer än fotgängare.
16.34: Vid en öppen yta tar motvinden extra kraft och ett ursinnigt primatvrål tar sig förbi självkontrollens dörrvakter och rymmer ur min strupe. Det enda som håller mig på rätt sida av vansinnets brant är Neil Youngs förtrollande Thrasher i hörlurarna.
16:46: Ankomst till hallen. Helt genomsvettig, med mjölksyra i benen och mord i sinnet har jag nu 14 minuter på mig att montera upp 8 pingisbord med tillhörande nät innan träningen börjar. Under tiden dyker mina unga adepter upp en efter en och ställer 18 frågor var, spelar hip hop i sina mobiltelefoners magnifika högtalarsystem, jagar varandra och vrålar med sina små lungors fulla, imponerande krafter.
17.00: Allt klart, nu återstår bara fem timmar som tränare, sakta men säkert infinner sig lugnet och förståndet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar