Det var någonstans i mellanstadiet som idén slog mig att hårdrock verkade otroligt häftigt. Några namn hade jag lyckats snappa upp och därför skrev jag ”skivor med Guns n’ Roses och Metallica” på min önskelista. Då födelsedagen kom fick jag och min tvillingbror två skivor. Metallicas Black Album och Guns n’ Roses Use Your Illusion II.
Metallica var alldeles för hårda, det gick inte att lyssna på. Men Guns n’ Roses, jag var fast innan jag öppnat skivan. Loggan med två revolvrar inslingrade i rosor och så det blå-lila omslaget som jag inte förstod alls men jag älskade det. Precis som albumets titel som jag inte heller förstod ett dugg av.
Med många års distans har många frågor väckts. När blev de så stora? Hur kan ett band bestående av alkoholister och heroinister i moralkakornas USA släppa en stökig, hårdrocksskiva där alla texter behandlar ämnen som Adam och Eva började tänka på först efter att de börjat äta äpplen återkomma efter flera års tystnad och vara världens största band och spela för miljontals åskådare världen över?
Och vad hade egentligen hänt med deras musik? Körsångerskor, keyboard, flöjt och saxofon på scenen? Och vem hade kunnat förvänta sig att sångaren, den där rödhårige, svettige, gapige, hyperaktive tokstollen skulle slå sig ner vid en stor flygel, klädd i en karmosinröd rock med guldornament, låta fingrarna dansa över tangenterna ljudandes de allra vackraste av toner och leda sitt band in i en hårdrockballad kallad November Rain?
Musiken på Use Your Illusion-albumen har kallats pretentiös och de har beskyllts för att innehålla många utfyllnadslåtar. Det finns väl ett par teskedar sanning bakom dessa anklaganden som jag kan hålla med om men inget kan få mig att backa från åsikten som en mellanstadiegrabb med pottfrisyr, tandställning och Guns n’ Roses t-shirt inköpt på Potatisfestivalen en gång närde, att Use Your Illusion skivorna innehåller något av den bästa häftigaste musiken som hörts.
Någon flitig hemmaredigerare har gjort ett gediget jobb i att klippa ihop olika liveframträdanden av Estranged till en musikvideo. Låten tjänar som ett lysande kalejdoskop över bandets alla egenskaper, bortsett då från det korta, raka kompromisslösa, det är ju svårt att få med det i en tio-minuterslåt uppbyggd i massa olika partier.
För mig får Estranged gälla som Guns n’ Roses avsked
”Seems everything We've ever known's here
Why must it drift away and die”
…och så den passande avslutningen:
"But everything we've ever known's here
I never wanted it to die"
Precis som Guns n’ Roses som drev iväg och dog trots att vi aldrig ville ha det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar