Efter förra veckans överkörning har jag nu letat upp en ny motståndare till Mr Dylan. Den här gången blir det ett tungviktsmöte utan dess like då självaste Hendrix väntar i andra ringhörnan.
Dylan har skrivit låten och knåpat ihop en makalös text med så många smygande underliggande innebörder att man på allvar börja betvivla att han är helt och hållet mänsklig. Den italienske konstnären Giovanni Rabuffetti har knökat in textens alla bildliga uttryck på en och samma tavla som vi får se medan vi lyssnar på låten.
Jimi Hendrix gör covern, en cover han gjorde så flitigt och så bra att låten mer eller mindre blivit ansedd som Jimis låt. Här framför han den på festivalen The Isle of White 1970, en festival där även Dylan gjorde sitt första framträdande sedan motorcykelolyckan fyra år tidigare.
7 kommentarer:
Kan tycka det blir lite orättvist att jämföra ett live framträdande med albumversion. Vet att Bob Dylan har gjort den ruggigt bra live men om man ska välja mellan dom här två blir det är det ett svårt val
Nejdå, det blir inte orättvist. Musik har aldrig framförts bättre än på John Wesley Harding albumet. Den är så avskalad, måttfull och försiktig och samtidigt så finns det en sådan galen pulserande, energisk, furiös nerv. Det är som att stå med ena foten i en isvak och den andra i en brasa.
Lyckas Jimi ta hem en klar seger här ska han ha all cred, eller så får jag byta läsarkrets. Själv kan jag varken säga bu eller bä i den här omröstningen.
vart är förslaget båda är lika urusla? ;)
Tyckte det var helt överflödigt i det här fallet ;)
Det här är Hendrix låt, inte Dylans.
Ok, Dylan har skrivit låten och spelat in originalet. Han gör den bra. Det är en stabil Dylan-låt med magiska textrader, men det är ingen låt som sticker ut.
Hendrix lyckas däremot göra låten till sin egen. Det är hans mästerverk, hans signum. Jimi lyfter låten till en ny dimension med sin distanserade, nonchlanta röst och sitt magnifika gitarrsolo som förevigt är inpräntat i rockhistorien.
Hendrix version är definitivt en av rockvärldens grymmaste låtar genom tiderna. Jag har hört den på uteställen i New York, London, Singapore osv, och varje gång man hör de första gitarrerna gunga igång så händer något med stället...
By the way.
Här är en liveversion av samma låt med U2 från San Francisco 1987: http://www.youtube.com/watch?v=ztRgf3Lx3To
Herrejösses! vilken grym motivering Benke bus, jag har givetvis inget att tillägga, det är ett priveligium och en ynnest att få stå här stum och bara hålla med.
Skicka en kommentar