Jag vaknade idag och hade en konstig smak i gommen. Jag försökte analysera vad det var. Hade jag ätit något konstigt dagen innan? Hade jag glömt borsta tänderna? Det var liksom en bitter smak som inte gick att bli av med.
Men så slog det mig. Det är Kentas förlust mot Ma Lin i VM för ganska precis ett år sedan. Jag har inte kommit över den än. Jag skrev om matchen då för ett år sedan, i ett av de starkaste och mest känslosamma inlägg jag någonsin skrivit. Om hur Kenta med sin avväpnande taktik var som barnet som skrek till kejsaren "men han har ju inga kläder på sig". Om hur Kenta var som älvorna som dansar i dimbeslöjade gläntor medan Ma Lin var ett stort, argt klampande bergstroll.
Har Ma Lin någonsin blivit så utspelad, avklädd och rent förnedrad som han blev i sjätte och början på sjunde set mot Kenta?
Det fanns så många ingredienser i den matchen. Den stora, stygga pingisvargen mot den lille utmanarvalpen med en hel hemmapublik i ryggen. En perfekt taktiskt genomförd match av den tekniske japanen mot den vilt slående, frustande kinesen. Den osannolika drömbollen i det absoluta slutskedet. Och så fallet på målsnöret. Det är ingredienser som tillsammans kokas ihop till en häxbryggd så besk och bitter att jag ett år senare fortfarande vaknar med en bitter ångest.
"Det är synd om människorna" som Strindberg sa. Eller skrev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar