Dylan spelar It's all over Now (Baby Blue) på ett hotellrum sent en natt under sin Englandsturné 1965 då den precis är nyskriven. Det går inte att ta miste på självförtroendet och kreativiteten hos Dylan under den här tiden, den strålar ur honom som en aura.
Jag har aldrig hört den göras riktigt på det sättet han spelar den här. Den där rytmen på gitarren, den är verkligen fascinerande. Hypnotiserande. Det säger lite om Dylan, att han spelar en version sent en natt inför tio personer i ett rum och sen aldrig återvänder till samma version. Kreativiteten är av en annan värld.
Det illmariga leendet som spelar i mungiporna när han med en nickning sjunger "yonder stands your orphan with his gun/cryin' like a fire in the sun". Jag älskar det. Det är med en sådan enkelhet briljansen flödar ur honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar