Min uppfattning är att jag inte brukar skriva sådana där personliga, dagboksliknande inlägg som är väldigt populärt på vissa bloggar som låter något så här:
Hej, kära läsare :) Vaknade idag och var bara såååå himla trött, sover inte alls bra med min nya aerodynamiska kudde från Åhléns (dåligt köp). A ja, nu har jag i alla fall ätit två tunnbröd med lingon, sill och honungsmelon som blev över efter min egna ansiktsbehandling jag gjorde (ni får receptet imorgon ;)) funkar sååå himla bra! Idag har jag sååå mycket att göra och är bara sååå himla stressad men först ska jag ut och powerwalka i 45 minuter. Var ute på promenad med Mattias igår och vi såg ett blad som såg preciiiis ut som ett hjärta så måste bara dit idag igen och ta kort på det så att jag kan visa det för er. Hoppas, hoppas det är kvar annars blir jag seriöst galen. Måste kila nu, ha en underbar dag!
Visserligen berättade jag här om dagen om mina planer på att panera en Niltilapia (jag känner mig fortfarande lite smutsig efter det blottandet av mitt privatliv) men det var ett undantag. Men eftersom jag ständigt får frågor om vad jag egentligen gör (som jag alltid undviker att svara på) så tyckte jag att det var läge för mitt egna dagboksblogginlägg, här kommer det:
Hej, kära läsare(n). Vaknade imorse, var trött som vanligt (vad annars?). Kokade havregrynsgröt, åt havregrynsgröt. Skickade in slutgiltiga versionen av min uppsats som jag började planera för drygt fem år sedan, som jag börjat på, börjat om på, gjort uppehåll ifrån, börjat på igen, lagt åt sidan, börjat på en gång till och nu blivit klar med efter drygt ett års arbete. Yeah!
Så då var det gjort. För att inte inlägget ska bli helt meningslöst kompenserar jag med ett stycke högkoncentrerad musikhistoria. Under de år jag tillbringade hos den extremare hårdrockens avarter upptäckte jag det "alternativa" pop/rock bandet The Velvet Underground och kunde inte förstå hur mina popnördiga vänner kunde klaga på att min musik var skränig och våldsam och sedan sätta sig och lyssna på sina hjältar i Velvet Underground. Låtar som Heroin och The Black Angel's Death Song var det brutalaste jag hört. Det tog några år att ta till sig den kaotiskt svårlyssnade, skräckinjagande och otäckt självutlämnande musiken men nu håller jag den högt där uppe bland det bästa och viktigaste som gjorts. Det här klippet visar ett nedtonat liveframförande av Heroin och är fullkomligt magiskt.
3 kommentarer:
Helt makalöst bra.
Nu vet jag visserligen inte om detta stämmer eller inte men det låter väldigt likt versionen som finns att höra på Le Bataclan ´72. Vill dock minnas att den är ytterligare någon minut.
En av världens bästa låtar, från ett av tidernas bästa band.
Dissonans blir inte vackrare än så här.
Visste väl att det skulle tilltala vissa delar av läsarskaran.
Tokvackert är det, men samtidigt saknar man lite av det kaotiska vansinnet på originalet. Tur att båda versioner finns och att man slipper välja.
Skicka en kommentar