Hösten är så otroligt närvarande och presentationen av mörkrets och höstruskets furste, Nick Cave, och hans skapelser måste accelerera. Därför presenteras nu några mästerverk lite mer kortfattat.
Babe, You Turn Me On (The Lyre of Orpheus, 2004)
En låt som utmärker sig på tre sätt. Först, därför att det är en så finstämd ballad. För det andra därför att han till en så vacker ballad har skrivit en text, på typiskt Cave-manér, som inte levererar vad man förväntar sig av en stillsam pianoballad. Det blir som tydligast och bäst redan i de första raderna: "The butcher bird makes it's noise/And asks you to agree/With it's brutal nesting habits/And it's pointless savagery". Fyra rader om brutaliteten i fågelvärlden är ingenting man förväntar sig.
Det tredje utmärkande draget för låten sker alldeles i slutet. Igen, det är inget man förväntar sig att någon slänger in i en mördande vacker pianoballad. Men då Nick Cave för sista gången sjungit "Babe, you turn me on/like an idea/like an atom bomb" så känner han ett behov av att demonstrera hur atombomben låter så det sista vi hör är Nick Cave:
"pwowwchchch...."
The Ship Song (The Good Son, 1990)
Kan det vara den mest heligt vackra låt som skapats? Med sin varma stämma och överjordiska melodi får Nick Cave ner oss på knä. Den mest maskuline, skäggige skogshuggaren, som äter bark till frukost och rått kött till middag, faller på knä med tårar glänsande i ögonen när Nick Cave spelar sin Ship Song.
Jesus of the Moon (Dig!!! Lazarus, Dig!!!, 2008)
Till det mest behagliga ackompanjemang som väcker en djupt rotad instinkt att knäppa fingrarna och vagga lite rytmiskt med överkroppen sjunger Nick Caves förtrollande röst helt fantastiska rader som alla hänger ihop och flödar fram som om de var sammanlänkade likt en kedja. Innan tvärflöjten kommer in och gör stämningen ännu behagligare har Nick Cave hänfört med sina introspektiva rader:
Well, I kept thinking about what the weatherman said
And if the voices of the living can be heard by the dead
Well, the day is gonna come when we find out
And in some kinda way I take a little comfort from that now and then
Cause people often talk about being scared of change
But for me I'm more afraid of things staying the same
Cause the game is never won by standing in any one place for too long
The Mercy Seat (New Morning, 1988)
Nick Caves skildring av en dödsdömds slutgiltiga tankar är skrämmande briljant med sina sylvassa, brännande tankar. Kaoset finns där såväl i texten som i musiken, men bland allt kaos och all fruktan, framträder de mest genomskärande och samtidigt förvridna tankar.
In Heaven His throne is made of gold
The ark of his Testament is stowed
A throne from which I'm told
All history does unfold.
Down here it's made of wood and wire
And my body is on fire
And God is never far away
Into the mercy seat I climb
My head is shaved, my head is wired
And like a moth that tries
To enter the bright eye
I go shuffling out of life
Just to hide in death awhile
And anyway I never lied
Men kaoset tar sakta över mer och mer, de välformulerade, poetiska tankarna får ge vika för ett besatt upprepande av bilderna han ser för sitt inre hur han kommer kokas, brännas ihjäl i rättvisans tvivelaktiga namn.
På Youtube finns ett framträdande Nick Cave gjorde live i japansk TV. Det är Mercy Seat som en stilla ballad istället för albumets uppslitande kaos. Hela situationen tycks bisarr, platsen för sändningen och kontrasten mellan den buttre Nick Cave och den överkäcka japanska TV-värdinnan. Men det blir ett sånt där framträdande som man inte får uppleva väldigt ofta. Nick Caves inlevelse är total, pianot, fiolen, hans röst, låten, allting kopplar ett järnhårt strypgrepp om lyssnaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar