"Sad Waters"

Sad Waters (Your Funeral... My Trial, 1986)
Det finns likheter mellan Sad Waters och den senare Green Eyes då båda framförs med dubbla sångröster. Båda rösterna tillhör Nick Cave, men de framför texten på två helt olika sätt, samtidigt. Den ena mer berättande, den andra sjungandes. Den ena nära, den andra mer avlägset. Det är mycket effektfullt. Den fördubblade texten består av en samling rader förkrossande vacker poesi. Nick Caves mjuka stämma (och berättarstämma) fungerar som en pensel som målar upp de mest fantastiska scener för lyssnarens inre.

Down the road I look and there runs Mary
Hair of gold and lips like cherries
We go down to the river where the willows weep
Take a naked root for a lovers seat
That rose out of the bitten soil
But bound to the ground by creeping ivy coils

Det är rasande vackert, såväl språket som bilderna som målas upp. Samtidigt ligger en tung, tjock dimma av vemod över hela skapelsen. Men det är svårt att avgöra ifall vemodet kommer från musiken, Nick Caves röst eller ifall den sipprar ut mellan raderna i textens uppbyggnad. Kanske är det en kombination. Gripande är det i alla fall. Gastkramande till och med.

And with a toss of her curls
That little girl goes wading in
Rollin her dress up past her knee
Turning these waters into wine

Jag blir inte klok på den. Det är en oförglömlig stund i den naturskönaste av miljöer som målas upp, det är förtrollande vackert. Så varför kan jag inte bli fri från den vemodiga, rent kusliga, spöklika känsla som alltid kryper över mig då jag hör den? Finns Mary verkligen? Eller är det bara en fantasi hos en ensam man som sitter där vid vattenbrynet, i ett vackert men samtidigt kallt, rått och ogästvänligt landskap?

Mary in the shallows laughing
Over where the carp dart
Spooked by the new shadows that she cast
Across these sad waters and across my heart