7. Visions of Johanna (Blonde on Blonde, 1966) [21]
Leonard Cohen har kallat Dylan för “The Picasso of song”. Han måste ha haft en låt som Visions of Johanna i åtanke då han drog sin parallell. För precis som i Picassos stora verk präglas Visions of Johanna av en djärv surrealism där lagarna vi trodde var allmängiltiga böjs, vrängs och suddas ut. Linjer tycks skapa gestalter innan de plötsligt försvinner och bildar något helt annat.
Ain’t it just like the night to play tricks when you’re tryin’ to be so quiet?
Kanske är det lika otydligt för Dylan, han tycks befinna sig i något gränsland mellan medvetande och sömn där tankar glider undan, gestalterna ändrar form och linjerna suddas ut. Genom hela sången finns det en brutalt ödslig och enslig känsla, den uttrycks aldrig i direkta ord, men den är ständigt närvarande och präglar varje person och varje situation som skildras.
In the empty lot where the ladies play blindman's bluff with the key chain
And the all-night girls they whisper of escapades out on the D-train
We can hear the night watchman click his flashlight
Ask himself if it's him or them that's really insane
Ensligast av alla är berättaren med sin närvarande Louise men oförmögen att förjaga tankarna på Johanna som tvärtom är allt annat än närvarande.
Louise she's all right she's just near
She's delicate and seems like the mirror
But she just makes it all too concise and too clear
That Johanna's not here
Men Johanna förblir något avlägset som aldrig gestaltar sig som något annat än en vag vision. Spekulationerna vem Johanna kan vara har stormat i Dylankretsar i snart 50 år. Vissa menar att Johanna kan anspela på det hebreiska ordet Gehenna (helvete). Dylans uttal i liveframträdanden öppnar onekligen för dessa spekulationer och det ger onekligen ett intressant perspektiv. Men det finns också ständigt en vag resonans av en konstnärssjäl.
Inside the museums, infinity goes up on trial
Voices echo this is what salvation must be like after a while
But Mona Lisa musta had the highway blues
You can tell by the way she smiles
Tankarna på Mona Lisa och hennes leende smälter lätt ihop med bilderna på den frånvarande Johanna. Vissa menar också att låten inspirerats av Johanna van Gogh, en svägerska till Vincent van Gogh som onekligen präglat Dylan. Verserna är som kolossala väggmålningar som erbjuder ett panorama av de mest dunkla tankar, situationer, personer och känslor. Men Dylan sticker också in med enstaka rader som på egen hand skulle kunna hänga som fulländade porträtt bredvid Mona Lisa på Louvren.
Som när gårdfarihandlaren som säger till grevinnan som låtsas bry sig om honom; ”Name me someone that’s not a parasite and I’ll go out and say a prayer for him”
Jewels and binoculars hang from the head of the mule
The ghost of electricity howls in the bones of her face
The harmonicas play the skeleton keys and the rain
And these visions of Johanna are now all that remain.
På Bootlegs Series 4: Live 1966, The Royal Albert Hall Concert (1998) finns ett framträdande som överträffar mer eller mindre allt. Hade liveframträdanden räknats här på listan hade Visions of Johanna sedermera återfunnits högre upp på listan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar