Ackorden växlar i styrka och tempo, de cirkulerar kring varandra, de bygger små broar mellan varandra, ritar upp små kartor, konstruerar små samhällen, inga stora, men små feodalsamhällen ungefär, de skriver små noveller alldeles för sig själva som de kanske ger ut på något mindre förlag och tjänar en liten hacka. De bildar små studiecirklar, umgås tillsammans och gör sånt som både du och jag gör, men de är alltid redo att med orubblig beslutsamhet sluta upp bakom hans ord och understryka dem med bergfast lojalitet.
Dylan har en intuitiv förmåga att slå an ackorden så att de uttrycker något. Hans stil är helt okonventionell. Det är precis som med hans sång, den är inte bäst rent tekniskt men den har en förmåga att uttrycka sånt som ingen annan kan uttrycka.
Allt det här framgår av de första tio sekunderna av den akustiska version av Idiot Wind som ratades för fullbandsversionen. Jag kan dem utantill, jag kan se dem framför mig som en bild. Jag älskar de små ekon han ger de fyra huvudackorden i introt och hur de fyra i sig ekar till varandra som svar genom oktavregistren. Det är en sådan extrem förfining, en sådan millimeterprecision att det är bortom tekniska termer, det ligger långt borta i det oförklarliga området för konstnärens individuella signum.
Den länge outgivna versionen är också intressant på andra områden. Jämfört med den officiella albumversionen skiljer sig texten åt på flera ställen. Vissa rader är helt utbytta, andra är förändrade. Prästen sitter inte stilla med ett stenansikte då byggnaden brinner utan "valsar omkring". Som i så många andra fall är de olika versionerna guldgruvor vad det gäller studiet i hur Dylan arbetar och resonerar kring sina texter, men framförallt är de ovärderliga i sina tillgångar på några extra fantastiska rader och bilder som vi annars blivit utan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar