Dylan Top 100: 10

10. It’s Alright, Ma (I’m Only Bleeding) (Bringing it all Back Home, 1965)

Vad Allen Ginsberg, legendarisk poet och nära vän till Dylan, uppmärksammade då han såg Dylan uppträda 1965 var hur fokuserad han var på sin andning, Dylan hade, tyckte Ginsberg, likt en schaman funnit ett sätt att lägga all sin koncentration på sina andetag och blivit en ”column of air” där han var ”identical wih his breath”. I It’s Alright, Ma sjunger Dylan de flesta av de femton verserna utan att dra ett enda andetag mellan raderna. Orden forsar fram, men det är en fors under Dylans totala kontroll.
It’s Alright, Ma handlar om brutal alienering och utanförskap, om en individs totala främlingsskap inför samhället han lever i. Åt vilket håll han än vänder sig åt ser han bara lögner, bedragare och missförhållanden. Ingenstans kan han känna sig hemma. Orden som används för att måla upp bilderna är svindlande, varje vers målar upp kaotiska, abstrakta konstverk i neonsvarta färger.

While one who sings with his tongue on fire
Gargles in the rat race choir
Bent out of shape from society's pliers
Cares not to come up any higher
But rather get you down in the hole
That he's in.

Det är bara sex rader, fem och en halv egentligen. Men det tar en livstid att ta in vad den säger och hur den säger det för alla oss som också känner oss ”bent out of shape from society’s pliers”. Texten är fylld av slagfärdiga punch-lines, flera har fått ett eget liv med ordspråksstatus; ”Money doesn’t talk it swears”, ”meantime life outside goes on all around you”, “even the president of the United States sometimes must have to stand naked”.
Efter var tredje andlös vers stannar tiraden upp och Dylan tar sig så nära en refräng han kommer då han reflekterar och där den tredje raden riktar sig till ”ma” med en förtröstansfull men uppgiven kommentar;

A question in your nerves is lit
Yet you know there is no answer fit to satisfy
Insure you not to quit
To keep it in your mind and not forget
That it is not he or she or them or it
That you belong to.

Although the masters make the rules
For the wise men and the fools
I got nothing, Ma, to live up to.

Jag ser i It’s Alright, Ma en förklaring till varför Dylan övergav de ”politiska sångerna”, varför han lämnade den rörelse inom musiken som strävade för att förändra samhället till det bättre. Hans bild av samhället var alldeles för mörk och misstroende för att rymma något hopp om att en förändring var möjlig. Fast mest allt ser jag en överbegåvad konstnär. En otäckt överbegåvad, klarsynt men svartsynt, konstnär.

And if my thought-dreams could be seen
They'd probably put my head in a guillotine
But it's alright, Ma, it's life and life only.