Dylan Top 100: 9

9. Idiot Wind (Blood on the Tracks, 1975) [19]
Blood on the Tracks är fylld av ett stilla vemod framförd med den ömmaste av Dylans alla röster men Idiot Wind briserar i en symfoni av förbittrad vrede med en sådan kraft att den kastar lyssnaren ur stolen. Det är en brutalt uppriktig och ojämförligt kraftfull uppgörelse och skildring av de känslomässiga aspekterna i ett uppslitande skilsmässodrama men den börjar med en vidräkning med pressen och alla rykten, uppmärksamheten och berömmelsens baksidor; ”People see me all the time and they just can't remember how to act/their minds are filled with big ideas, images and distorted facts” och plötsligt vänder han sig om, riktar sig bort från främlingarna och mot den som står honom närmast, tillsynes vansinnig men också sårad; ”Even you yesterday you had to ask me where it was at/I couldn't believe after all these years you didn't know even me better than that/Sweet lady”.
Och så kastas vi in en orkan av de mest förtvivlade och fruktansvärda känslor, fantastiska bilder som vi aldrig annars hade sett och otäckt grymma förebråelser och förbannelser;

I ran into the fortune-teller who said beware of lightning that might strike
I haven't known peace and quit for so long I can't remember what it's like
There's a lone soldier on the cross smoke pouring out of a boxcar door
You didn't know it you didn't think it could be done in the final end he won the wars
After losing every battle.

The priest wore black on the seventh day and sat stone faced while the building burned
I waited for you on the running boards, near the cypress trees while the springtime turned
Slowly into autumn

Dylan har sitt unika och oefterhärmliga sätt att betona och lägga vikt i orden och här skjuts ord som ”strike” och ”like” skjuter iväg som missiler. Att läsa texten på papper ger bara halva bilden, det är Dylans ojämförliga briljans som sångare som blåser liv i raderna och skapar något bortom all jämförelse.
Men att kalla Idiot Wind för en skilsmässosång är en förenkling av hädiska mått. Det är en av Dylans största begåvningar. Han kan sätta ett ämne i fokus men sedan kasta sig in och ut ur det, hamna på sidospår och gå från mikro till makronivå, från de mest detaljerade och specifika personliga reflektioner till de mest universella nivåer inom loppet av en bråkdels ögonblick, utan att någonsin tappa den röda tråden.
Idiotvinden blir så mycket mer än bara kraften som slet de båda isär. Den är alla rykten och skvaller som följer berömmelsen, den är till och med vansinnet som drev Nixon till Watergateskandalen, den blåser ”through the button of your coat”, ”through the flowers on your tomb” och ”from the Grand Coulee Dam to the Capitol”. Idiotvinden blir till en gigantisk tornado, en tromb som sveper genom all mänsklig dårskap innan den återgår till orkanen som slet Bob och Sara Dylan isär. Men mot slutet nås ändå någon slags tragisk form av förlåtande, ett erkännande att haveriet var bådas fel, ”du” ersätts av ”vi”, ”dina” har bytts ut mot ”våra”:

Idiot wind blowing through the buttons of our coats
Blowing through the letters that we wrote
Idiot wind blowing through the dust upon our shelves
We're idiots babe
It's a wonder we can even feed ourselves.

Dylan spelade in två akustiska versioner innan den slutgiltiga versionen. Båda finns med på bootlegen men New Yorkinspelningarna som går under namnet Blood on the Tapes. Framförallt den ena av dem är fullkomligt makalös och helt uppe i klass med fullbandsversionen på Blood on the Tracks. Dylanfans kommer i alla tider debattera vilken version som är bäst. Själv är jag bara tacksam att båda två finns.