Dylan Top 100: 14-16

14. Nettie Moore (Modern Times, 2006) [-]
Rytmen är som en gammal trött mans hjärtslag, det låter som om de skulle kunna stanna när som helst. ”Lost John’s sittin’ on the railroad track” – dunk…dunk…dunk… - ”something’s out of wack” – dunk…dunk…dunk…- ”blues this morning fallin’ down like hail” – dunk…dunk…dunk… - “gonna leave a greasy trail” – dunk…dunk…dunk…
Det är fantastiska ord som vi får lite extra tid att insupa i den stilla takten, inte som i så många andra Dylanlåtar där briljansen rinner förbi som lyktstolparna utanför vindrutan. I sakta mak tar han sig fram, mer talande än sjungande, men med det där melodiska talet som vi alla lärt oss älska och högakta. Vissa av de där stilla, atmosfäriska raderna som bara en gammal man som slutat springa, som nu stannat upp och slagit sig ner, tar sig tid att tänka, passar idealiskt till den stilla rytmen; ”Getting light outside, the temperature dropped/I think the rain has stopped”- dunk… dunk… dunk... Lyssnaren kastas in i samma takt, livet går i slow motion.
Men de stilla verserna dämmer upp en hel melodiflod och när refrängen kommer släpper den taktfasta rytmen sitt grepp och melodin flyter stillsamt ut som utspilld mjölk och honung medan Dylan brister ut i något av den mest gripande sång vi upplevt; ”Oooh, I miss you, Nettie Moore/and my happiness is over/winter’s gone, the river’s on the rise/I loved you then, and ever shall/but there’s no one left here to tell/the world has gone black before my eyes”. Det är perfektionen efter 50 års övning som ger resultat. Det är också kvävande vemodigt.
Vad som dessutom gör det så ännu mycket mer oändligt vackert är att Dylan tagit de två första raderna i refrängen rakt av från en amerikansk visa skriven på 1860-talet, kallad Gentle Nettie Moore. Det är hans förmåga att lyfta sedan länge bortglömda kulturreliker och blåsa nytt liv i dem som gör att Dylan höjer sig över alla andra. Kopplingen till en sedan länge svunnen tid ger dessutom sången ett så mycket mer mångbottnat vemod och en helt annan dimension av autenticitet.
Texten innehåller flera rader med den där känslan som vi fick på Time out of Mind, att det är en gammal mans ord som står vid slutet och blickar tillbaka och summerar. ”Everything I've ever known to be right has been proven wrong/I’ll be drifting along” eller ”I'm the oldest son of a crazy man/I'm in a cowboy band”. Men det är bara en bråkdel, det finns så mycket mer där i. Det finns inget sätt jag kan beskriva hur vackert och fantastiskt det är, jag kan bara hoppas och önska att ni upplever samma sak.

15. It Takes A lot Laugh, It Takes a Train to Cry (Highway 61 Revisited, 1965) [87]
Från början var det en mycket snabbare, energisk rocklåt i stil med Tombstone Blues. Men Dylan var inte nöjd med hur det lät och under en lunchrast då han hade studion för sig själv satt han vid pianot och prövade några ackord, gjorde några anteckningar och då de övriga återvände till studion hade låten helt bytt karaktär.
Medan ett piano, en bas och trummorna håller en kyligt taktfast rytm tillåts gitarren glida fram på några utspridda mumlande toner samtidigt som ett andra piano har fått helt fria tyglar att klanka an de mest bluesiga, klangfulla ackord. Ibland slår det an mellan två takter, nästa gång drillar det som en lärka och så kommer Dylans munspel in ylar, skränar, betonar och framhäver den avspända melodin. För avspänt är det, lekfullt ledigt och enkelt, precis som Just Like Tom Thumb’s Blues, fast nästan ännu mer. Fast samtidigt finns det något omutligt framåtsträvande driv, som om Dylan och musiken lyckats förkroppsliga tågets väsen, det sakta, makliga drivet hos ett godståg.
För det gamla, vaggande tåget är ständigt närvarande, både i rytmen och i orden; ”I ride on a mailtrain, babe/can’t by a thrill”, börjar det. Texten är fylld av fraser från urgamla blueslåtar, den handlar om ingenting och allting på samma gång. Dylans sång är bara perfekt. Den är retfullt nonchalant och tillbakalutad, samtidigt är den knivskarp och full av energi. Verserna börjar sansat men byggs upp mot ett crescendo där orden dras ut på samma sätt som munspelstonerna. Ibland vet man inte vad som är Dylan och vad som är munspel.

Now the wintertime is coming
The windows are filled with frost
I went to tell everybody
But I could not get across
Well, I wanna be your lover, baby
I don't wanna be your boss
Don't say I never warned you
When your train gets lost.

16. Boots of Spanish Leather (The Times They Are A-Changin’ 1964) [-]
Dylan medverkade i radioprogrammet Stud’s Terkel’s Wax Museum 1963. Han satt med gitarren i knäet och intervjuades och spelade låtar om vartannat. ”…a love song…?” säger programledaren ”Yeah, you wanna hear a love song?” säger Dylan. ”Yeah (...) ...here’s Bob Dylan - boy meets girl” Dylan ger ett litet generat skratt och säger ”This is what I call girl leaves boy”. Och så sjunger han Boots of Spanish Leather hänsynslöst vackert.
Han är brysk mot sitt verk när han gör en så brutal sammanfattning. Men visst, det stämmer, även om man behöver läsa mellan raderna för att se vad som egentligen händer. Hela handlingen spelas upp framför lyssnaren i form av en konversation. Till en början en direkt konversation, i ett senare skede som en brevkonversation.
De spanska stövlarna kan tyckas kryptiska och malplacerade men de spelar en avgörande roll, stövlarna är vad som blir kvar av en utdöende romans. Inledningsvis får han frågan ifall han vill att hon ska skicka något ”either from the mountains of Madrid/or from the coast of Barcelona”. Men han svarar att han inte vill något annat än att hon kommer tillbaka. Hon frågar honom till och med en andra gång men han svarar envist, nästan sårat, att det inte finns något han önskar sig. Men då brevet kommer från andra sidan Atlanten och han kan tyda att han inte längre är i hennes tankar inser han att han inte kan få vad han önskar sig mest, han får nöja sig med något mindre, ta vad som finns kvar av relationen: ”And yes, there's something you can send back to me/spanish boots of spanish leather.”
Det blir nästan fånigt, men bara nästan. Skulle någon annan gjort samma sak skulle det aldrig hålla. Men Dylan lyckas, inte minst genom ett fantastiskt framförande. Han stod under den här tiden på toppen av sin förmåga som gitarrist, åtminstone när det gäller ”fingerpicking-stilen”, och hans förmåga att som sångare förmedla en texts känslor står bortom jämförelse. Men trots allt är det de litterära bedrifterna som står i centrum i det här fallet. Konsten att kunna skriva ihop vad Dylan gjort i Boots of Spanish Leather och få texten att förmedla allt som den nu förmedlar, det måste vara försvinnande få förunnat.