Dylans 80-tal, Del IV

Most of the Time, Disease of Conceit, Where Teardrops Fall, Shooting Star, det är så många fantastiska låtar på Oh Mercy. Ring Them Bells. Men jag kommer alltid tillbaka till Man in the Long Black Coat.

Särskilt introt. Jag har försökt beskriva det med egna ord ibland. Det känns som det borde gå men jag har aldrig lyckats. Så läste jag Dylans beskrivning då han hyllar Lanois och hans förmågor. Den var så klockren, jag satt bara och häpet flämtade.

"We recorded Man in the Long Black Coat and a peculiar change crept over the appearance of things."

"The chord progression, the dominant chords and key changes give it the hypnotic effect right away - signal what the lyrics are about to do. The dread intro gives you the impression of a chronic rush. The production sounds deserted, like the intervals of the city have disappeared. It's cut out from the abyss of blackness - visions of a maddened brain, a feeling of unreality - the heavy price of gold upon someone's head. Nothing standing, even corruption is corrupt. Something menacing and terrible."

Dylan har beskrivit hur New Orleans påverkade skivan. Utan att ha kommit i närheten av New Orleans har jag en bild av staden som väldigt unik, oamerikansk. En stad med franska rötter, jazzens vagga, avvikande arkitektur och ett avvikande tropiskt klimat vid Mississippifloden ständigt hotad av översvämningar och orkaner.

Allting fångas av Dylan i de inledande raderna av Man in the Long Black Coat, på ett ögonblick kastas man in i miljön, förstår precis:

"Crickets are chirpin',
the water is high,
There's a soft cotton dress
on the line hangin' dry,
Window wide open,
African trees
Bent over backwards
from a hurricane breeze."