I en mycket välskriven recension av Tomas Ledins framträdande på Skansen nu i sommar kan man läsa om Ledins ambitioner tidigt under karriären:
"Myten om att Tomas Ledin i själva verket är en oförlöst singer/songwriter som liksom tvingades bli kommersiell håller inte. Han drog den där snyftvalsen senast i sitt sommarprogram; historien om hur han efter sitt utbytesår i USA 1970 kom hem och ville låta som Neil Young och Jackson Browne men inte fick för den läskiga proggrörelsen. Hur de liksom mobbade ut honom på den kommersiella kanten mot hans vilja."
Ok, Tomas låt oss titta. Det var du som sa det, som nämnde namnet, så ingen kan komma och säga att det är en orättvis jämförelse. Vi svenskar har alltså i alla år gått miste om en alldeles egen Neil Young men varit för inskränkta och dömande för att se det.
Den ovan citerade recensenten, Po Tidholm, menar att det är lätt att lockas till att göra Ledin till ett offer och Po har tänkt att det kanske inte är Tomas fel. Och det är klart, det är lätt att såga en självgod, extremt självmedveten, distanslös farbror utan att ligga vaken i ångerattacker. Men, kommer Po fram till, det är trots allt Tomas fel. Han har haft mängder med chanser att byta inriktning, men han kan inte, vill inte.
Jag håller med, han är helt enkelt för dålig, för torr, för talanglös. Men istället för att bara kasta ur mig billiga personangrepp, som jag brukar, vill jag ge Tomas en chans, låta honom tala för sig själv, låta hans musik tala och så får han den stora äran att jämföras med en av sina förebilder. Du kan tacka mig sen Tomas.
Jag hoppas ni gör som jag och ger Tomas den här chansen, jämför klippen och rösta sedan på om det finns en liten Neil Young inuti Tomas, fångad och fjättrad av den elaka proggen och den farligt förföriskt lockande kommersialismen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar