Dylans 80-tal, Del I

Dylans 80-tal var till stor del en förvirrad, desillussionerad period. Tvingad till en paus i början av 1987 efter en handskada fann han sig blickandes tillbaka på de senaste åren. Han beskriver i Chronicles hur han tappat kontakten med sina egna låtar, hans karriär var slut, han var slut. Han är brutal mot sig själv men hans språk är fantastiskt, sättet han berättar på är burdust men poetiskt, orden rinner ut, det går inte att stanna. Det går inte att lägga ifrån sig boken. Det finns en melodi, en rytm även när han skriver en bok.

"Always prolific but never exact, too many distractons had turned my musical path into a jungle of vines. I'd been following established customs and they weren't working. The windows had been boarded up for years and covered with cobwebs, and it's not like I didn't know it."

"I felt done for, an empty burned-out wreck. Too much static in my head and I couldn't dump the stuff. Wherever I am, I'm a '60s troubadour, folk-rock relic, a wordsmith from bygone days, a fictitious head of state from a place nobody knows. I'm in the bottomless pit of cultural oblivion."

"Everything was smashed. My own songs had become strangers to me, I didn't have the skill to touch their raw nerves, couldn't penetrate the surfaces. It wasn't my moment of history anymore. There was a hollow singing in my heart and I couldn't wait to retire and fold the tent."

Några krampaktigt låsta fingrar lossnar och följer med när jag tillslut lyckas slita boken ur händerna. Finns det någon bokrecensent eller bibliotikarie här som kan hålla med mig om att läsa Dylan är som att hälla honung i öronen?