"In an ancient light that is not of day"

"I cross the Green Mountain
I slept by the stream
Heaven blazing in my head
I dreamt a monsterous dream
Something came up
Out of the sea
Swept through the land of
The rich and the free"

Så börjar den och de ödesmättade raderna fortsätter medan lyssnarens knogar vitnar i trollbunden, nästan, skräckslagen hänförelse. Andan har man redan tappat. Jag beger mig nu djupt ner i en låt och struntar i att det blir vansinnigt långt. Trots det skrapar jag bara på ytan. Varje vers, varje rad är fullfändad, varje ord till och med. Jag utelämnar så mycket, kanske borde bloggen gå från sitt nu väldigt breda ämnesområde till att bara behandla 'Cross the Green Mountain.

Forumet som länkade till min blogg kastade in mig i en ny våg av total fascination för Dylans stora epos om det amerikanska inbördeskriget. Det som slår mig förutom det som redan sagts är hur nära döden befinner sig genom hela texten och hur fantastiskt det skildras. Dels hur dess närvaro målas upp och dels i hur ovissheten i vad som väntar uttrycks.

"It's the last days last hour
of the last happy year
I feel that the unknown
world is so near
Pride will vanish
and glory will rot
But virtue lives
can not be forgot"

Samtidigt som det åtta minuter långa stycket beskriver hela det amerikanska inbördeskriget och krig i allmänhet och dess påtagliga tunna gräns mellan liv och död, dess brutalitet, det meningslösa i de fallna soldaternas tapperhet osv., så insåg jag nyligen att det också kan ses som att den utspelar sig under bara ett kort, kort ögonblick under en döende mans sista tankar. Raderna...

"Let them say that I walked
in fair nature's light
And that I was loyal
to truth and to right"

...dyker plötsligt upp i imperfekt om hur han vill bli ihågkommen och följs lite senare av vad som skulle kanske till och med kunna tolkas som själva dödsögonblicket, inte minst om man räknar in musiken vid versens slut:

"Stars fell over Alabama
And I saw each star
You're walking in dreams
Whoever you are
Chilled are the skies
Keen is the frost
And the ground's froze hard
And the morning is lost"

Det blir för mycket, ögonen svider, orden är så väl komponerade och så Dylans röst...

Men vad som också fascinerar är hur Dylan bygger sin text på rader från litterära amerikanska verk från just tiden för inbördeskriget. Någon har beskrivit texten som en mosaik av hymner skrivna under den aktuella tidsperioden. Dylan skildrar inte historien, han kanaliserar den genom sin musik. Plockar upp gamla uråldriga, dammiga trådar och väver samman dem med sina egna trådar till ett unisont stycke. Väver samman sin musik med historien, nutid och dåtid, sida vid sida.

Ett hängivet, beläst Dylanfan har identifierat och delat med sig av ett exempel. Den amerikanske nationalskalden Walt Whitman skriver i dikten Come Up From the Fields, Father om hur modern med en son i fält får ett brev:

"Open the envelope quickly,
O this is not our son's writing, yet his name is sign'd,
O a strange hand writes for our dear son, O stricken mother's soul!
All swims before her eyes, flashes with black, she catches the main words only,
Sentences broken, gunshot wound in the breast, cavalry skirmish,
taken to hospital,
At present low, but will soon be better.

Ah now the single figure to me,
Amid all teeming and wealthy Ohio with all its cities and farms,
Sickly white in the face and dull in the head, very faint,
By the jamb of a door leans.

Grieve not so, dear mother, (the just-grown daughter speaks through her sobs,
The little sisters huddle around speechless and dismay'd,)
See, dearest mother, the letter says Pete will soon be better.

Alas poor boy, he will never be better, (nor may-be needs to be better, that brave and simple soul,)
While they stand at home at the door he is dead already,
The only son is dead."

Dylan har plockat kärnan ur raderna och skriver med en minimalistisk poesi:

"A letter to mother
came today
Gunshot wound to the breast
is what it did say
But he'll be better soon
He's in a hospital bed
But he'll never be better
He's already dead"

Versen är den näst sista, direkt efter "...and the morning is lost" och kvar återstår bara en avslutning som fulländar det överjordiska mästerstycket där Dylans oefterlikneliga sätt att förmedla texten är lika betydelsefull som texten själv:

"I'm ten miles outside the city
And I'm lifted away
In an ancient light
That is not of day
They were calm they were gloomed
We knew them all too well
We loved eachother more than
we ever dared to tell"