Det är så bra, jag måste ta det igen:
"Wherever I am, I'm a '60s troubadour, a folk rock relic, a wordsmith from bygone days, a fictitious head of state from a place nobody knows. I'm in the bottomless pit of cultural oblivion."
Kanske var det för att han kände så som gjorde att han tvekade ifall det skulle bli någon skiva av låtarna som helt plötlsigt dykt upp i hans huvud efter en lång tid utan att han skrivit något. Men Bono kom och hälsade på, han hade med sig några Guinness och när de satt där sent en kväll visade Dylan låtarna för irländaren. Denne sa att det var klart som fan att han skulle spela in det. "Ta min producent Daniel Lanois, han är skitbra" sa Bono på ett ungefär. Dylan var skeptisk men beslutade sig för att lyssna på sin vän med det bakåtkammade håret, åkte till New Orleans för att träffa Lanois och så fick världen se Oh Mercy.
Utan att förringa Bonos egna musik så får väl ändå hans roll i processen som ledde fram till Oh Mercy räknas som hans största bidrag till musikhistorien. Oh Mercy blev räddningen för Dylans svaga 80-tal även om Dylan hade sina tvivel under de konfliktfyllda inspelningarna där två av musikvärldens mest skilda inspelningsmetoder krockade.
Lanois jobbade som en filmregissör, klippte ihop små fragment, pusslade, lade på, överdubbade och klippte sig fram till en färdig låt. Dylan växte upp i en annan tid, han spelade in hela Another Side of Bob Dylan under en eftermiddag till sen natt. Han var så bestämd att allt skulle spelas in live utan pålägg att Nashvillebasisten tvingades spela bas och trumpet samtidigt då Most Likely You Go Your Way And I'll Go Mine spelades in till Blonde on Blonde, men det är en helt annan historia.
Klockan tre på natten i New Orleans tropiska värme satt Dylan med en genomblöt skjorta och svetten rinnande i ansiktet och lirade lite med några av studiomusikerna. Så visade han dem Where Teardrops Fall och spelade in den. Allt var över på fem minuter. Det var Dylans sätt att spela in, fånga ögonblicket.
Men när Lanois lyssnade på låten dagen efter tyckte han att den kunde göras bättre, timingen var inte perfekt. Det var Lanois sätt att spela in, perfektionistiskt. Låten blev ju fantastiskt bra till slut men jag kommer alltid önska att jag fått höra hur den lät i New Orleansnatten framförd av en pånyttfödd, genomsvettig Dylan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar