Al Koopers stora stund här i livet var ju så klart när han mer eller mindre slumpmässigt hamnade bakom orgeln och lämnade ett tongivande bidrag till Like A Rolling Stone. Själv tycks han älska att berätta den historien, med all rätt.
Men han ska faktiskt också tillskrivas en stor del i att Blonde on Blonde blev ett så hyperfantastiskt album som det blev. Dylan var här inne i slutet av en kaosartat kreativ period och musiken strömmade ur honom. Tillsammans med Al åkte han ner till Nashville för att spela in sitt sjunde album efter att spelat alla sina tidigare i Columbias studio i New York.
En egensinnig Dylan som aldrig brytt sig om att förklara hur hans låtar ska spelas var svår att hantera för de countryskolade, löjligt skickliga studiomusikerna han parades ihop med i Nashville. Al fungerade som en sorts tolk. Han satt på Dylans hotellrum och lyssnade till Dylans otroliga skapelser, kompade på piano, spelade in dem på band och sprang iväg till studion och gick igenom dem med musikerna. Så när Dylan kom in i studion var alla redo.
Al har berättat att han fullkomligt älskade I Want You, från första gången han hörde den. Eller för att använda hans egna ord "I went fucking mental over that track". Så varje dag tjatade han på Dylan, "Lets do I Want You?". Bara för att jävlas höll Dylan inne med den.
Sista dagen gick Al genom låten med musikerna innan Dylan var där och när han kom sa Al "I took the liberty of teaching them I Want You". Dylan log och sa:
"Well, yeah, we could do that"
Det är utan tvekan en av Dylans starkaste och mest älskade låtar bland Dylanfans. Texten är bortom allt, munspelet skenar och studiobandet gör ett så fantastiskt jobb. För att visa Dylans sätt att omarrangera sina låtar slänger jag in en version han gjorde nästan 30 år senare som tyvärr aldrig kom med på det officiella Unplugged-albumet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar