Ha den äran!

...4, 3, 2, 1, 0! Där har bloggen existerat i exakt ett år. Jag blickade nyligen tillbaka på födelsen. Efter ett första välkomnande inlägg gav sig bloggen direkt på en jättefin sågning av ABBA som, måste erkännas, blåste upp en liten bubbla stolthet i bröstet då jag läste den igen ikväll.

Idiotvinds första inlägg proklamerade bloggen som en fristad, en förnuftets lykta i en upp och nervänd värld. Det förklarades att bloggens uppgift var att uppmärksamma och hylla allt som är bra (Dylan, bordtennis m.m.) som får alldeles för lite plats i vårt samhälle. Och samtidigt såga och idiotförklara allt som är galet (ABBA, Elisabet Borsiin Bonnier, Per Gessle osv.) men som får ta alldeles för mycket plats i våra liv.

Jag tycker än idag att det låter som en helt underbar mission för en blogg. Men den nakna sanningen är väl egentligen att bloggen lika mycket drivs av en förmåga att inte kunna hålla tyst. När jag hör en genial Dylanstrof eller några magiska pianotoner från Nick Cave, när Joo Se Hyuk spikar igen på backhanddeffen och Kenta Matsudaira nästan manövrerar ut Ma Lin, när Niklas Wykman föreslår en svensk invasion av Eritrea, när Israel använder fosforgranater och när Beatles, ABBA och Family Guy hyllas som om de vore det största som hänt mänskligheten - då kan jag inte hålla tyst.

Jag måste få berätta om hur fantastiskt det är - eller hur idiotiskt det är. Därför borde jag egentligen betala alla mina läsare för den terapi det innebär för mig att få dela med mig av mina åsikter och reaktioner och lätta på kaoset inombords. Så tack allesammans.

Ett år tycks som en relativt lång livslängd för en blogg, jag vet de som både hunnit börja, sluta, börja och sluta igen under samma tid. Men än så länge har jag inte märkt av några tankar på att avbryta det offentliga terapisamtalet och den motvikt till vår förvridna, upp-och-ner-vända värld som bloggen utgör. Det finns så mycket kvar att hylla och såga.

Grattis på 1-årsdagen, Idiotvind.