En av konsertens höjdpunkter var under Alla vill till Himlen, då Thåström och rytmsektionen la sig i bakgrunden för att lämna plats åt ett gnisslande, oljudsbändande gitarrsolo från Ossler. Men Ossler satt på huk och slet och ryckte i sina sladdar och pedaler och gitarren var tyst som en enbuske.
"Ossler, för fan!" skriker Thåström och viftar med sina armar som jag nu är helt säker på lever ett helt separat liv långt bortom Thåströms kontroll. Sedan kom Thåströmflinet och i brist på gitarrsolo brände Thåström av ett litet vokalistsolo, det dög bra det med.
GP belönade såklart Thåström med maxbetyg, fem fyrar under rubriken "Thåström i en klass för sig". Jag tröttnade för längesen på recensioner av Thåströmkonserter, han är alltid fantastisk, det vet vi ju redan. Recensionerna blir bara en plågsam kamp för recensenterna att hitta superlativ och liknelser som kan matcha upplevelsen, det lyckas aldrig och det blir bara lamt och pretentiöst.
Gårdagens recensent tyckte synd om alla som missade konserten. Jag tycker inte det minsta synd om dem. Jag tycker bara dom är jubelidioter som får skylla sig själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar