Att den tredje delen var den sista är inte helt och hållet sant. Det finns en liten, liten bit till. Den tillför inget till storyn, men ändå. Vi får njuta en liten stund till av stämningen de omsorgsfullt byggt upp under en dryg kvart. Mick Harvey kände väl att han ville plinka fram den där ödesdigra melodislingan på sitt piano några gånger till och Nick Cave kunde nog inte riktigt släppa ifrån sig megafonen.
Det bli ju självklart så att man fokuserar sig på Cave när han står för en sådan här unikt bländande uppvisning. Man glömmer lätt hur galet samspelta och tighta och begåvade hans kompanjoner i The Bad Seeds är.
Tillsammans framför de stycket med en sådan intensitet att ordet intensitet inte räcker till längre. Det är intensivare än så, stämningen de skapar är så förtätad, har så hög densitet att den bara kan jämföras med ett svart hål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar